Du är dum, mamma!

Lillebror: "Du ä dum, mamma!"

Jag stannar upp. Tar ett djupt andetag. Tolkar för mig själv: "Jag känner mig orättvist behandlad av dig mamma."

Jag frågar: "Varför tycker du det?"

Lillebror: "Du lyssnade inte. Du skulle ha lyssnat på mig."

Jag (förklarar situationen som han misstolkade):
"Jag gjorde det, men jag hörde inte vad du sa, för att du skrek."

Lillebror: "Okej!"

 Jag (förklarar att jag har goda intentioner och ber om en ny chans):
"Jag vill gärna hjälpa dig. Jag vill att du ska bli glad. Vad var det du ville att jag skulle lyssna på?"

Lillebror: "Jag vill inte ha ovejallen. Den ä fö tung. Jag kan inte spjinga med den."

 Jag (förklarar fakta tydligt och ger alternativ till hur han kan tänka):
"Men det är inte mitt fel att det blivit kallt igen. Du måste ha på dig den, för annars fryser du och blir sjuk. Du får bli arg på vintern istället för på mig."

Lillebror:"Okej."

 Jag (laddar overallen med positiva känslor):
"Tänk att någon tagit ett varmt gosigt täcke och sytt en overall till dig. För att du inte ska tappa täcket och bli kall. Är inte det fiffigt?"

Lillebror: "Jo....." *Tvekar och tänker efter*

Jag (initierar det som är svårt för honom):
"Ska vi ta på overallen nu, så vi kan gå till dagis utan att du fryser?"

Lillebror: "Okej."

Och så kom vi iväg till dagis. Den gången....