TEMA: Konsekvenspedagogik

Igår när maken försökte spela något spel åt barnen, började lillebror och lillasyster skrika på honom. Maken är alldeles för snäll och försöker sitt bästa, trots barnens beteende. När något inte funkar, så stör han sig dessutom och bara måste fixa det direkt. Och han försöker in i det sista. Det har nog med hans NPF-drag att göra, misstänker jag.

Igår så hade maken dessutom fått beskedet att han inte fick det jobb som han varit på intervju för, och verkligen ville ha. Han hade haft ovanligt ont i kroppen natten innan och hade därför sovit dåligt. Det hade snöat nu igen. Maken som hatar snö. Och så hade han varit hos tandläkaren under dagen. "Bäggaren" var därför full med negativa saker. Och tålamodet med barnen var därefter.... Maken hade helt enkelt en riktigt dålig dag. Så när barnen betedde sig illa blev maken tokarg. Han skrek på barnen och han skrek på mig:

"De här barnen får ju aldrig några konsekvenser!"

"Jag avinstallerar Rayman, om ni inte kan bete er."

Och så hade han en lång utläggning om varför barnen inte respekterar oss föräldrar och enbart gör som de själva vill. Lösningen: Att ge barnen konsekvenser för sitt handlande. Denna gång skulle det minsann bli konsekvenser, oavsett vad jag tyckte. Och alltihopa var ju mitt fel, eftersom jag inte ger barnen konsekvenser. Han var därför riktigt arg på oss allihopa.

Maken hade förstås ett "sammanbrott" (=bättre ord än "utbrott"). Detta insåg jag naturligtvis. Bo Hejlskov Elvén har lärt mig att jag behöver använda mig av lågaffektivt bemötande när det händer. (Klicka på länken och läs!) Det var helt enkelt inte läge att käbbla emot med mina åsikter om konsekvenspedagogik. Jag antog stensansikte istället, tog barnen till mig, sa lugnt åt maken att ta med sig spikmattan och gå undan och lägga sig på den. Det var s k garageläge för honom. Han behövde gå undan, få ner sin stressnivå och återfå kontrollen över sig själv. Det tog några försök, men till sist gick han undan. När han hade gått så sa lillebror:

"Pappa ä dum!"

Jag rörde vid lillebror och tänkte i mitt stilla sinne, att de var en bra sammanfattning över vad konsekvenser lär barnen.

Okej, nu kom det ju inte så långt till konsekvenser, men i alla fall. Och det bara går ju inte att lära barnen bete sig bra, genom att man själv beter sig illa. "När du inte gör som jag säger, då skriker jag." Det var ju precis det som barnen gjorde....

Tycker någon att jag är elak mot maken, som skriver detta? Kanske det... Men då kan jag berätta att det faktiskt ibland är tvärt om: Att det är jag som beter mig illa och har garageläge. Tyvärr. Det händer. Jag är inte perfekt. Då hjälper maken mig genom att beordra mig att gå undan. Skillnaden är hur ofta det händer. Eftersom maken går runt med mer stress i kroppen, på grund av NPF-drag och värk, så händer detta honom betydligt oftare. Han kan inte rå för att det blir för mycket för honom. Och det hjälper ju inte heller att köra konsekvenspedagogik på maken.... "Om du inte kan bete dig kring barnen, så...." Så vaddå??? Han gör ju sitt bästa och är en alldeles fantastisk pappa när han mår bra. Jag får självklart hjälpa honom istället. Hjälpa honom att ta ner stressen så mycket det går. Låta honom gå undan, påminna om spikmattan och göra vad jag kan för att hålla borta smärtan i hans kropp.

Senare på kvällen när barnen somnat, så försökte jag försiktigt prata med maken om det som hänt. "Jag vet att jag gjorde helt fel." sa han med en uppgiven min. Jag sa inget mer. Han fick en kram istället.

Makens och lillebrors respektive sammanbrott och behov av lågaffektivt bemötande, skapar ofta konflikter mellan dem. De gör varandra upprörda och sen blir det en eskalerande dålig affektspiral: Sammanbrott, affekt, mer sammanbrott och mer affekt, osv. Men det är maken och jag som är vuxna. Det är vårt ansvar att bryta detta. Gärna så fort som möjligt. Och det går.

Idag upprepade sig samma sak när de spelade på iPaden. Lillebror och lillasyster skrek på maken. Han reste sig lugnt, la undan iPaden och gick upp på ovanvåningen. Det är klart att småttingarna blev upprörda.  Men inte så upprörda, att jag inte kunde rädda situationen med lite sagoläsning. Mulle Meck var perfekt distraktion denna gång. Distraktion och lågaffektivt bemötande är mina bästa verktyg. Inte konsekvenspedagogik.

Här hittar ni andra inlägg på samma tema:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914