Återigen så bet lillebror lillasyster. Tyvärr hann jag inte fram i tid denna gång. Jag såg ett litet rött märke i hennes lilla huvud. Jag brukar fråga barnen "Varför?" innan jag säger något i sådana här situationer. För det blir lätt att man själv drar felaktiga slutsatser, när man inte sett hela förloppet. Så medan hon grät i min famn, frågade jag lillebror varför han hade bitit henne.
"Hon bet kattens nos. Jag hjälpte M."
Fullt logiskt enligt honom: Hon bet i katten, så då fick han bita henne. Hans logik skiljer tydligen inte på levande ting och gosedjur. Och han hade till och med en god avsikt: Att hjälpa M som skrek. För det var Ms gosedjurskatt som lillasyster bet i.
Irritationen rann av mig när jag fick lillebrors perspektiv klart för mig. Jag fick kraft att tänka klart igen, och försökte förklara min syn på saken för honom. Men det gick inte in. Han var inte mottaglig. Så jag gav upp för stunden. Det får bli ett seriesamtal vid ett senare tillfälle. Eller snarast, när jag tänker efter....
Ibland så har man själv inte så bra mentaliseringsförmåga (=förmåga att ta någon annans perspektiv), som man inbillar sig..... Eller så använder man kanske sig inte sig av den, när man borde? För att man inte hinner, tror att man vet bäst, osv. Oavsett vilket det är, så tänker jag fortsätta kompensera min brist med det lilla ordet "varför". Det är rätt magiskt, tycker jag.
Hej och Glad Påsk!
SvaraRaderaFunderade lite på det där med lillebror om bitandet, det är ju jobbigt för hela familjen och han börjar att bli gammal nu. Kanske det skulle funka om någon annan kom in och pratade med honom om det? Läste på en annan blogg "M som i underbar, migrän" att när läkaren sa att medicinen var bra att ta så tog hon den, men det hade inte samma effekt när mamman hade förklarat det. Det kan ju bli lite knasigt med lillasyster om hon också får för sig att det är helt ok att spegelvända beteenden, för det är ju det som lillebror gör ibland, om någon slår, slår han tillbaka, och i o med att han är äldre, blir han en förebild för henne.
Här hade vi en liten rolig episod idag, vi försökte få in påskharen hos oss (lade ut ett litet påskägg till vår son som han skulle få leta (2 år och 5 månader)) men det var visst jultomten som hade kommit med ägget enligt honom och han blev besviken över att inte träffa honom...appropå att man inte kan veta vad någon annan tänker ;)
Kram
Hej och glad påsk till dig/er också!
RaderaDet var ett intressant påpekande. Det kan absolut vara värt ett försök. Dagisfröknarna pratar ju om det med honom. Och han vet ju hur det är. Det är inte alls lika ofta det händer numera. Oftast markerar han bara ett bett. Ibland är det förstås en impulshandling, när han blir trängd och då tror jag inget rår på det. För då är han som en liten huggorm som försvarar sig. Eller som en jaktspindel som Tina skrev i ett annat inlägg. ;) Men det kan absolut vara värt ett försök, för alla andra tillfällen, när han använder det som maktmedel. Det kostar ju inget att testa.... Det ska nog vara någon som han ser upp till särskilt, tror jag. Vem det nu kan vara.....
Och du har helt rätt. Lillasyster härmas ibland. Det händer att hon försöker bitas när hon är arg, men hon förstår oftast mer. Man kan säga åt henne att sluta, så avbryter hon sig.
Hehehe, vilken underbar historia. Jag kan tänka mig, att det inte alls gick att resonera kring.
Kram
Tack för tipset, så klart. Glömde bara skriva det. Ska ta upp detta med maken, så får vi se om någon kan säga till lillebror. Eller förklara så det går in. Det brukar vara det bästa med honom: Förklara, förklara!
RaderaHa ha, nej, det var tomten enligt honom, så fort jag försökte få till påskharen, tittade han konstigt på mig, och rättade mig(!) till tomten.
RaderaJa, gör ett försök med att förklara med hjälp av någon annan, kanske också förklara att mindre barn får göra lite tokiga saker utan att bli tillrättavisad (som lillasyster), det är kanske lättare få honom att greppa en "grupp", dvs mindre barn, djur etc.
För vår del med vår lille så hade han en otroligt kort tid som han bet...tyvärr testade han ett bett på mig, och jag är jättekänslig, så det gjorde superont på min arm, så jag skrek rakt ut av smärta, han blev så rädd, så han gjorde det inte någon mer gång på mig. Tyvärr så var det ju inte planerat att göra så, men det var synnerligen effektivt på ett "vanligt" barn. Maken hade han bitit flera gånger visade det sig när vi pratade om det, men han gjorde också så här, och det var effektivt :) men nu var ju mitt barn yngre än vad lillasyster är, så det kan nog vara svårt att få till nu, med lillasyster.
Hahaha, vilken underbar unge!
RaderaJag har faktiskt ett knep. Jag viskar i hans öra: "Lillasyster är liten. Hon förstår inte så mycket." Så utbyter vi menande blickar. Han lugnar sig, och lyckas hålla tillbaka sin irritation. Men vi måste viska, för annars så blir hon sur och slåss. ;) Jag ska nog skriva ett blogginlägg om det, för det är rätt användbart.
Ja, fast det funkar faktiskt på lillasyster också. Hon blir förskräck och säger förlåt, när man skriker till och frågar: "Vill du skada din mamma?" Det händer inte alls ofta. Tack! :)
Toppen att han lyssnar på det, även om han är irriterad. Ha ha, nja, kan förstå att lillasyster inte tycker det är speciellt kul.
RaderaTänk att lillasyster också reagerade likadant som min son på bitandet, då kommer hon nog strax att sluta med det. :)
Skönt att höra. Ja, det är verkligen stoooor skillad på deras bitande. Det är nästan två helt olika saker, fastän det är samma sak de gör.
Radera