Kodordet "Deeskalera!"

Det är väldigt tydligt att man sällan vinner något med lillebror genom att "sätta hårt mot hårt", vilket jag skrivit om vid flera tillfällen. Lillebror behöver ett låg-affektivt bemötande. Om man bemöter honom hög-affektivt, dvs genom att vara eller spela upprörd, så låser det sig i huvudet på honom och han blir arg tillbaka. Blir man då själv ännu argare, så blir han också ännu argare. Det kallas affektsmitta.

Maken och jag har därför börjat använda kodordet "Deeskalera!". Ja, eller som ni ser, så är det mera en order. När en av oss föräldrar märker att den andre råkar eskalera affekten på sig själv och lillebror, så ropar man "Deeskalera!". Det är en hjälp att vända situationen, innan den spårar ur. Klarar man inte att deeskalera både sig själv och lillebror, så byts vi av. Det är förresten oftast det allra effektivaste sättet att deeskalera: Att byta förälder. För oftast är den andre lugnare, än den som försökt hantera lillebror ett tag. Och när man deeskalerar så måste man oftast börja med att noga lyssna på lillebror. Försöka tolka vad han försöker få fram. När man lyckats tolka honom, så måste man antingen fixa det som gör honom upprörd, ge honom en alternativ strategi eller få honom att ändra sig. Och därefter när lillebror lugnat sig lite, hjälper det att byta fokus. Att avleda. Jag sammanfattar:

1) Föräldern lugnar sig genom valfri teknik. Eller så byter man förälder.
2) Lyssna på lillebror.
3 Göra ett av följande:
   a) Fixa det som lillebror vill
   b) Ge honom en alternativ strategi ("Jag skriver upp det på inköpslistan, så köper vi det imorgon.")
   c) Förklara sin syn på saken på ett sånt sätt som gör att lillebror går med på det man vill. (Svårt!)
4) Byta fokus, dvs avleda. Föra in honom på andra, bättre tankar.

Ikväll när jag låg och nattade lillasyster på ovanvåningen, hörde jag hur maken sa till lillebror på skarpen att sätta sig och äta kvällsmaten. Det funkade inte denna gång heller.... Maken tryckte på "eskalationsknappen". Jag hörde eskalerande affekt hos dem båda två, och de lät båda alltmer upprörda. Jag hörde flera smällar från köket. Lillebror hade kastat fjärrkontrollen i golvet och säkert något mer.

"SÄTT PÅ FILMEN!" vrålade han.

Maken svarade något syrligt om att det ju inte var så smart att kasta fjärrkontrollen i golvet, om han nu ville det.... "Sådan far, sådan son....", tänkte jag för mig själv..... Att maken egentligen förstår hur lillebror känner det, för de funkar likadant. Har samma temperament. Inte för att maken agerar ut det, men samma känsla kommer över honom. Han vill instinktivt ta sönder det som trilskas. Men jag sa inget. Man får tänka vad som helst, men sådana kommentarer är ju inte särskilt konstruktiva i det läget.... Och så är ju inte jag heller perfekt....

Maken har det väldigt kämpigt just nu, med hosta, yrsel och bröstsmärtor. Så jag gick ner och sa åt maken att gå upp till lillasyster och berätta en saga för henne istället. Ingen kritik, utan bara ett lugnt konstaterande: Vi byter. Maken hade absolut inget emot det, utan tog tacksamt emot erbjudandet.

Jag satte mig lugnt ner vid lillebror. Lillebror skrek rätt ut: "Spola fjam!". Han bankade handen i bordet. Han var så frustrerad över filmen, att han inte kunde få ur sig vad det var han ville. Jag svarade med min allra lugnaste röst:
"Ja, jag fixar det. Jag ska spola fram till exakt rätt ställe. Var det pepparkaksgubben du ville se nu igen?"

Lillebror lugnade sig lite och svarade: "Mmmm."

Jag behöll mitt lugn. Det var väldigt lätt denna gång. Jag visste att jag hade läget under kontroll. Jag hittade rätt scen ganska omgående. Den är ur Shrek 2. Det är när de har bakat en stor pepparkaksgubbe att inta fästningen med. Jag vet inte varför lillebror gillar denna stora pepparkaksgubbe. Om det är för att den är stor och stark, för att den pratar, eller om det bara är för att lillebror är ett riktigt kakmonster. Eller för att den tappar armarna, istället för benen som den lilla pepparkaksgubben gjorde i första filmen. Han lugnar sig i alla fall och stirrar fascinerat på filmen, när den stora pepparkaksgubben dyker upp.

"Tänk om vi hade varit pepparkaksgubbar. Då hade jag varit den stora pepparkaksgubben, och du hade varit den lilla." sa jag för att avleda honom från den egentliga konflikten: Kvällsmaten. Lillebror log, och så berättade han att den lilla får åka på den storas axlar. Och visade med sina händer var den satt, och tittade rakt in i mina ögon och log.

"Då hade du fått åka så på mig." svarade jag och log tillbaka. Lillebror fick något drömskt i blicken innan han återgick till att titta på filmen. Jag tog upp en sked med yoggi, och förde in den i hans mun. Vi satt tyst och tittade tillsammans. Jag matade i honom sked efter sked. När scenen var slut, gick han mot trappan för att gå upp till maken och lägga sig. Glad, lugn och mätt i magen.