Efter mejlet till dagisföräldrarna

Ikväll tänkte jag berätta vad som hände på dagis, efter att vi hade informerat dagiskompisarnas föräldrar om lillebrors diagnos (=autism med hyperaktivitet). Maken och jag skrev ett mejl, som ni hittar här.

Flera av föräldrarna svarade att de tyckte det var bra med information, så de vet vad de ska säga till sina barn. Och hur de och barnen ska agera om en svår situation dyker upp. Men det är svårt att veta vad precis alla tycker. Eller ens veta om de orkat läsa. Det finns de som inte kommenterat brevet, och det känns lite trist. Något borde de ju säga, eller skriva ett kort mejl tillbaka, typ: "Tack för infon!". Men, men jag bryr mig inte så mycket. Att de inte svarat säger mer om dem, än om vår familj..... Och jag kommer berätta om innehållet på nästa föräldramöte, så föräldrarna inte kommer undan, hehe.... ;) Det vill pedagogerna gärna, dessutom. Här jobbar vi som ett team.... :)

En liten flicka i gruppen har undrat lite extra över lillebrors bitande. Hon har sagt åt honom att han inte får bitas vid flera tillfällen. Hon tyckte också att jag skulle säga till honom. (Vilket ju är total verkningslöst, eftersom det är en impulshandling, under affekt.) Och hon nämnde sin pappa. Det är klart att denna familj har undrat. Speciellt efter att flickan blivit biten. Jag minns hur jag själv tänkte, när ett barn i Ms dagisgrupp bets. Så jag förstod den här familjen ganska väl, trodde jag.

(Om någon vill läsa om lillebror och bitandet och hur svårt det varit, så finns det lite info i dessa gamla inlägg: specialpedagogens tips om bitbarn och om när jag var tvungen att slå loss honom :( och lite om hur vi haft det hemma.)

Vid två tillfällen sa denna flicka även:

”Åh nej, nu kommer `lillebror´!” (hans namn)

Första gången sa en dagisfröken till henne. Andra gången hann jag före. Jag spände ögonen i flickan, och sa:

”Det där vill jag aldrig höra igen. Så säger man inte.”

Det är klart att jag måste försvara mitt barn, så han vet att han inte gjort något fel. Flickan blev lite paff. Hon och jag har annars en bra relation. Men sen den gången hörde jag inget mer sånt. Deras dagisfröken tackade mig, eftersom hon sa att barnen lyssnar mer när det inte bara är fröknarna som säger till hela tiden. Bra!

Efter att vi skickat ut brevet, så ändrade sig denna lilla tös märkbart. Hon mötte lillebror i hallen med ett leende och sa ”Hej ´lillebror´” (hans namn) och kramade om honom hjärtligt. Hon fick även med sig två andra tjejer att göra så. Det pågick några mornar, och varje gång så fick tjejerna beröm av mig för att de var så snälla och trevliga. (=Positiv förstärkning.) Men ärligt så tyckte nog faktiskt lillebror att det var lite för mycket….. Han sa dock inget utan lät dem krama honom, vilket var bra för barnens relation i längden. (Han gillar annars kramar.)

När jag träffade flickans mamma, så fick jag förklaringen till denna förändring. Hon tackade för brevet och berättade att hon hade pratat med sin flicka. Hon hade och sagt åt sin dotter att lillebror också måste få vara med. Att de måste vara snälla mot honom. Så himla bra gjort. Helt fantastiskt bra. 

Jag har påpekat för alla föräldrar jag träffat, att de bara kan fråga oss eller pedagogerna om det är något de undrar över. Jag tror på öppenhet. Folks fantasier och egenkomponerade förklaringar, brukar oftast vara värre än sanningen.