Kris när båda föräldrarna mår dåligt

Jag lyssnar just nu på Svenny Kopp på YouTube. En mycket klok kvinna som kan mycket om autism och ADHD, speciellt angående flickor. Jag rekommenderar er alla att lyssna på henne, fastän det tar lite tid. Speciellt om ni har en flicka som har svårigheter av något slag. Vissa av sakerna som hon berättar stämmer även bra på män och pojkar, så det är väl värt att lyssna på detta för alla med NPF i familjen. Ja, eller egentligen för alla. Alla känner vi ju människor med NPF.

Svenny säger bland annat att skilsmässor är extra vanliga i familjer med NPF-barn. Hon säger att NPF-familjer lever under enormt stor press. Och att de föräldrar som själva har NPF, har det oerhört svårt att få ihop vardagen med barnen. Att det bara blir för mycket med allt de ska komma ihåg och sköta. Detta verkar ju fullt logisk att allt detta sätter stor press på förhållandet. Nu är maken och jag verkligen inte på väg att skiljas. Absolut inte. Men på något sätt kan jag förstå fenomenet, inbillar jag mig. Det är en enorm stress och press här hemma. Och även om maken är en mycket kompetent och omtänksam pappa, så är det uppenbart att han har svårigheter inom vissa områden, som t ex att komma ihåg viktiga detaljer och planera. Det sätter i sin tur lite extra press på mig, som då kanske inte alltid blir mitt trevligaste jag, om jag ska vara ärlig. Och när jag är lite kinkig ökar stressen för maken eftersom han ju verkligen inte vill göra fel, glömma saker och göra mig upprörd. Och så är den onda cirkeln igång. Naturligtvis blir även barnen mer stojiga när de märker att mamma och/eller pappa är ur balans. Affektsmitta kallas det. Som om man inte har nog med problem i en NPF-familj som vår.....

Igår var en oerhört tuff dag. Vi mådde båda dåligt. Maken har ju haft ont i bröstet ett tag, men jag har nästan alltid varit frisk. Nu på sistone har jag, som jag skrev i föregående inlägg, haft problem med bihålorna. Igår var jag så dålig, att jag fick gå undan och lägga mig. Maken hade inget annat val än att ta hand om allt själv, fastän han hade ont. Det är tufft att inte ha någon som känner barnen utan och innan och kan hoppa in med kort varsel i dessa situationer. Jag kan i och för sig ringa min snart höggravida syster, men det känns ju bara helt fel att utsätta henne för denna stress i nuläget.

När jag låg där och blundade och hade ont, så funderade jag på hur de (ni) ensamstående gör det i det läget. Om man inte har någon att ringa som hjälper till - vad händer då? NPF-barn klarar sig sällan själva någon längre stund. Och små barn har inte så mycket förståelse alla gånger. Det märkte jag. Trots att jag sagt att jag hade huvudvärk och hade förklarat vad det innebär, så fick jag på kort tid en gosedjurskatt dängd i huvudet, en iPad upptryckt i ansiktet med flimrande ljus och skrik i örat. Jag fick rusa undan till ett mörkt tyst rum. Jag var väldigt tacksam för att maken fanns där och kunde ta över.

Det var nog den ansträngda situationen som öppnade ögonen på maken. Normalt sett, så brukar han få gå undan och lägga sig när han mår dåligt. Nu fick han härda ut. Han sa: "Vi måste verkligen dra ner tempot på de här ADHD-barnen." Ofta så skriker de rätt ut när något går emot dem. Lillasyster var nog ovanligt skrikig igår. Lillebror var på bushumör, och M var på ovanvåningen och spelade datorspel. När M ville ha hjälp så bara skrek han rätt ut. Det är ju inte så att vi inte jobbar med detta.... Vi försöker lära barnen att vänta, att komma och fråga snällt, och ibland så gör de det. Men det går inte att fostra bort autism och ADHD, som bekant. Vid vissa tillfällen så skriker de rent ut. Det är svårt att komma ifrån. Det bara är så.

Det finns även fördelar med att vara sjuk. Man tvingas själv att dra ner på tempot. Något som jag behöver... När jag satt där i soffan, så hörde jag hur maken busade med lillasyster. Hon brukar normalt skrika då, och det är mest det jag brukar höra. Nu hörde jag hur kul hon hade och att hon faktiskt skriker av förtjusning. Jag var glad för att jag hörde hur go han är mot henne.

De här svårigheterna som maken har i vardagen, med att komma ihåg och planera, kan jag ju faktiskt sköta åt familjen. Det är en lätt sak för mig. Vänliga påminnelser gör ofta susen. Han vill oftast ha den hjälpen. Dessutom som gör han annat t ex sköter alla matinköp. När man mår fysiskt dåligt, så kommer NPF-svårigheterna i ett annat perspektiv. Vad är väl "lite NPF", jämfört med när man inte kan stå på benen? Vi tycker ju om varandra fortfarande. Och det är det viktigaste.