Translate

lördag 20 april 2013

Farväl älskade pappa!

Igår kväll förlorade jag min pappa. Han kom in till hjärtintensiven i tisdags. Låg i respirator ett tag. Vaknade till i torsdags. Pratade med sina systrar som åkt dit, i 6 timmar. Blev sämre igen. Hjärtsvikt, njursvikt, arytmi och ett delirium. Sen gick det inte längre.

Jag är så enormt ledsen just nu. Har skrivit om honom tidigare. Min pappa har förmodligen självmedicinerat med sprit, tabletter och tobak hela sitt vuxenliv mot sin ångest och inre stress till följd av hans NPF-symptom. Han trillade dit på allvar när han hade ett alltför krävande jobb, som gjorde att han inte hade tid att gå ner i varv på kvällen. Det sa han själv sist vi sågs. Han jobbade till klockan ett på natten och då hade han svårt att somna. Så han tog till alkohol.

Spriten, tabletterna och tobaken tog tveklöst hans liv. Hans kropp orkade inte längre. Han åldrades i dubbel takt. I hans lägenhet fanns massor av tomflaskor. Just nu tror jag snarare att det var förmågan att bli nykter som saknades, inte viljan. För han ville leva och se sina barnbarn växa upp. Det sa han alltid. Men spritjävulen hade bara ett för starkt grepp om honom.

Den som vill, kan läsa vad jag skrivit tidigare här:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/morfar-pa-besok.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/vikten-av-att-gora-schema.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/06/min-pappa-och-tydlighet.html

http://aspergermamma.blogspot.se/2011/03/min-pappa-har-asperger.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2011/11/har-min-pappa-aven-adhd.html

Jag är så oerhört glad och tacksam att M fick mig att förstå vem min far var. Att jag även kunde berätta det för honom. Och att jag insåg att det var jag som fick ändra mitt beteende, eftersom han kunde inte ändra på sig. Eller skärpa sig. Att han försökt med detta hela sitt liv, och kommit så långt han kunde. Och faktiskt kommit ganska långt genom att själv hitta strategier som funkade för honom. (Listor, schema, struktur.) Jag berömde honom flera gånger för det. Men det gör så ont att tänka på att han under hela sitt liv fått alldeles för lite förståelse av de flesta människor, inklusive mig. Jag tror verkligen att pappa hade varit hjälpt av en tidig diagnos. Diagnoser finns inte för att stämpla människor. De finns för att hjälpa och skapa förståelse för människor.

Vila i frid älskade pappa! Jag är så enormt ledsen just nu. Jag kommer fortsätta kämpa för förståelse för alla med Aspergers och ADHD. Och alla mina fina minnen av dig och din underbara aspiga personlighet, hjälper mig med det.


8 kommentarer:

  1. beklagar verkligen. vet inte riktigt vad man förväntas säga i såna här situationer, men vill iaf att du ska veta att jag tänker på er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Det finns inte så mycket man kan säga. En tanke räcker väldigt långt. :)

      Radera
  2. Beklagar också...och håller med - diagnoser så tidigt det går - styrkekram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Mia Marie. Ja, ju tidigare desto bättre. Kram

      Radera
  3. Aspemamma som läser här oftasöndag 28 april 2013 18:14:00 CEST

    Jag är med dig i kampen! Din far och alla andra missförstådda och misshandlade fantastiska människor med ASPE/ADHD-egenskaper måste få upprättelse. Inte en människa till! känner jag när jag ser de fina fotona på din far, och på de barn jag möter som är missförstådda idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Jag håller verkligen med dig. Inte en enda person till. Vi är faktiskt mer lika än olika.

      Radera