Idag när vi kom fram till dagis var lillebror väldigt missnöjd. Vi hade glömt duplo-kanonen hemma. Den har han haft med sig varje dag i en veckas tid. Det är en liten skjutmojäng, som skjuter iväg en trubbig pil väldigt, väldigt löst. Helt ofarlig att ha med på dagis, faktiskt. Förutom att den kan komma bort.....
Jag försökte med att vi kunde ta med den imorgon istället. Men det gick inte alls. Han t o m sprang efter mig och grät efter den, så jag lovade att leta noga hemma och cykla upp med den OM jag hittade den. Det där om:et fattade han inte, fastän jag hade förklarat att jag inte hann. Att de skulle bli arga på jobbet om jag stannade hemma och letade igenom hela huset, istället för att åka dit. Dagispersonalen lovade att leta på dagis. Tyvärr var det ingen som hittade den. Men han hade varit glad hela dagen ändå.
När jag kom och hämtade såg han helt ledsen ut och sa:
"Du ä dum. Du skulle ha hämtat kanonen."
Han trodde alltså att jag hade struntat i honom med flit. Så jag sa:
"Jag blev också ledsen för att jag inte hittade den. Jag letade i alla rum, men jag kunde inte hitta den, så jag fick åka till jobbet. Det var jättetråkigt."
Lillebror: "Ja ä arg."
Jag: "Men var inte arg på mig. Var arg på stöket där hemma istället. Ska vi gå hem och hjälpas åt att städa ordentligt, så städar vi säkert fram den?"
Lillebror: "Mmmmmm."
Jag vet att det i det läget är rätt lönlöst med för mycket förklaringar av mitt perspektiv. Det enda som gäller är att lyssna på honom, och bekräfta hans känslor. För när han är ledsen, är det svårare för honom att mentalisera än annars.
Och visst hittade han den i en låda, när han kom hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar