Piano nyttig träning?

Jag har tidigare berättat att M spelar piano. Det är möjligt numera, tack vare att han mår bättre sen vi la om kosten för honom. Om någon vill läsa det gamla inlägget, så finns det här:

http://aspergermamma.blogspot.se/2013/03/kompensation-vid-pianot.html

På senare tid har det gått så pass bra, att jag vill berätta om det igen. Det har verkligen gått över förväntan. När jag skrev det tidigare inlägget så kompenserade jag honom rätt mycket, för hans brister. Det behöver jag inte göra längre i alls samma utsträckning. Han tittar själv på noterna och försöker läsa. Han spelar utan att jag behöver spela stycket flera gånger innan. Och styckena blir svårare och svårare.

Jag har misstänkt att det är bra träning för honom. Ni vet vänsterhanden spelar kompet och högerhanden spelar melodin, öron måste lyssna till melodin och tonerna, och ögonen måste titta på noter och händer. Och fort ska det gå. Det är egentligen rätt komplext och svårt för ett barn som M. Men som sagt, det går väldigt bra.

Maken är också imponerad. Igår sa han: "Jag fattar inte hur ni kan spela olika melodier med händerna. Jag kan spela samma melodi med båda händerna, men det är helt omöjligt för mig att spela olika melodier med varje hand."

Jag undrade faktiskt lite, eftersom maken är så himla duktig på allt praktiskt. Han är väldigt händig. Men han hävdade att pianospel är något helt annat för honom. Och när han snickrar så har han ofta den ena handen still. Han påpekade att han aldrig har kunnat göra olika rörelser med armarna t ex på skolgymnastiken. Ni vet snurra med ena armen åt ena hållet och samtidigt den andra armen åt andra hållet. Han har försökt, men aldrig lyckats.

Kanske är det något väldigt viktigt som M håller på att öva upp? Något som ger nya nervförbindelser i hjärnan?

Läs även vad Susan R Barry skriver om sina positiva erfarenheter av att spela piano:

"Since playing the piano requires using the two hands simultaneously, I learned to pay attention to both sides of my body at the same time. Careful attention to how I was seeing and moving and to balancing the right and left side helped me progress through vision therapy."

http://www.psychologytoday.com/blog/eyes-the-brain/201211/piano-practice-can-have-far-reaching-effects

http://www.psychologytoday.com/blog/eyes-the-brain/201212/vision-music-and-waking-the-brain

Kompensation vid pianot

M trivs verkligen med att spela piano och ha pianoläxor. Han tycker att det är kul, fastän han egentligen har rätt svårt med notläsningen. Det var förväntat, eftersom han har svårt med att läsa. Och nothäftet sitter ju ännu längre bort, än en bok man har i handen. Och så ska han dessutom, samtidigt, spela med båda händerna.

Men kanske är detta en bra övning för honom? Ungefär samtidigt som han började spela piano lossnade det med skrivandet på datorn i skolan. Det sägs att hjärnan är föränderlig. Bygger om sig själv. Och att spela piano och skriva på dator, är lite grann likt. Tycker i alla fall jag, som spelat piano på kommunal musikskola i 9 år och kan rätt fingersättning vid tangentbordet.

Nu är det inte så att M får kämpa själv med läxan. Nej, jag vet att jag behöver vara med och kompensera honom för hans brister. Jag vet att han behöver lära sig läsa noter, och vi jobbar på det. Men just nu, så läser jag noterna åt honom. För syftet är ju inte att han ska bli konsertpianoist. Syftet är att han ska ha kul, och få en styrka till i livet, som lyfter honom. Och då är det bättre att jag kompenserar honom hans brister än låter honom kämpa med sånt som han kanske aldrig kan lära sig på samma nivå som oss andra.

M är duktig på allt som innefattar ljud. Alltså använder jag det, för att lära honom hur han ska spela styckena. Jag

1.) Spelar först stycket 2 gånger och sjunger texten. Det är för att han ska kunna "hänga upp" melodin på ord.
2) Därefter spelar jag stycket 2 gånger och säger vilka tangenter jag trycker på (C, Fiss, A,....)
3) Sen spelar jag stycket 2 gånger och räknar takten. Jag pekar också ut mönster i låten. Takter som återkommer, dvs det som är likadant som innan. M är mönstertänkare så det hjälper honom.
4) Mot slutet av veckan, så spelar jag stycket bara som det är. Utan att sjunga eller säga något. Och så låter jag honom lyssna på det i en annan version, från t ex YouTube.

Det är M som valt denna ordning och även att jag ska spela på varje sätt 2 ggr. Tur att det är korta stycken, för det tar lite tid att spela igenom styckena minst 6 gånger, innan han börjar spela själv...

Sen när han spelat igenom stycket en gång, med instruktion av mig, så spelar jag det igen. Därefter får han göra ett nytt försök. Han brukar oftast bara ha koncentration till att spela igenom stycket 2 gånger, så det är viktigt att vi övar varje dag, så han lär sig. Och det är förresten det som är optimalt för de flesta. Inte att bara öva en lång stund dagen innan nästa lektion, som jag gjorde alltför många gånger......

Idag så valde han faktiskt själv att jag skulle vara helt tyst, så han fick öva på att titta på noterna. Tänka sig! Kan det vara så att han har lättare för att öva notläsningen, när de andra bitarna (hur det ska låta, finmotoriken, taktkänslan) är på plats? Ja, så är det väl för alla?!

Tänk, jag som tidigare funderat kring mitt eget pianospel: Var det verkligen nödvändigt att lägga så mycket tid på det? Jag blev ju inte konsertpianist precis, utan verkligen bara en hobby-medelmåtta. Men nu, när jag övar med M, så är jag så glad att jag gjorde det. Och så har vi ett gemensamt intresse till! :)

Var är älgsuddgummit?

Eftersom vardagsinläggen uppskattas av flera läsare, så kommer här ett till.

Igår när vi gjorde pianoläxan var klockan alldeles för mycket, som vanligt. Efter att vi var klara så fick M för sig att han skulle skriva ner lite noter på ett pianostycke, som han själv hade komponerat. Detta var bara en lek, för han hade inte spelat någon speciell melodi. Det var bara vanligt "klink". Och han kan inte skriva noter. Men det spelade ingen roll. Han fick för sig att han verkligen behövde göra detta.

Jag orkade inte ta konflikten, så jag gick ut ur rummet och hoppades på att detta skulle bli klart snart. M satt och skrev och suddade. Helt plötsligt så skrek han bara till. Jag försökte ignorera och hålla mig lugn. Det kom mera skrik. Till slut: "Hjääääälp MEJ! Uääääh! Öööö! Hjäääälp mig annars flyttar jag hemifrån!". 

Jag tog ett djupt andetag och gjorde mitt bästa försök att låta lugn: "Jag hjälper dig gärna, om du ber på ett trevligt sätt."

Han lugnade dig: "Hjälp, mig att hitta suddgummit! Älgsuddgummit!"

Jag gick in i rummet igen. Och frågade vad som hade hänt med suddgummit. Han berättade att han hade blivit arg på det och hade kastat iväg det. Nu hör det till saken att pianot står i lekrummet. Och lekrummet var allt annat än städat. Det var saker överallt. Jag vägrade att städa och hänvisade till mitt vanliga motto:

"Inte leta - städa!" 

Samt att jag inte orkade städa hela lekrummet klockan 21.30 och att det fick vänta. Att suddgummit inte kunde gå upp i rök, utan helt säkert skulle komma fram vid nästa städning. Att han kunde ta ett annat så länge. Det accepterade han inte alls. Han skrek igen: "Uäääh! Hjäääälp mig, annars FLYTTAR jag hemifrån! Fan asså!"

Jag gick efter ett annat suddgummi. Det dög inte. Han vrålade om älgsuddigummit och började själv leta igen, planlöst i lekrummet. Då fick jag faktiskt gå in och avbryta honom. Jag ledde in honom ylandes till badrummet och tandborstningen. Så fick det bli. Det är alltid tråkigt när han är ledsen, men jag kan inte gå med på vad som helst klockan 21.30.

Som väl var, kunde vi skratta åt tokigheten när vi borstade tänder. Jag kunde inte hålla mig, för det var olikt honom att kasta bort sina egna saker. Och det höll han med om, och drog på smilbanden en liten stund, innan han fortsatte att vara arg på mig. Som väl var kom maken ner från ovanvåningen, efter att han nattat småttingarna, och tog över tandborstningen. Ibland är det otroligt skönt att vara två föräldrar.

Och tror ni att han tjatade om älgsuddit idag igen? Japp! Och hade jag orkat och hunnit städa lekrummet? Nej, naturligtvis inte.