Att ställa samma fråga flera gånger

Vi har fortsatt att arbeta med den här boken:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/10/boktips-vad-betyder-det.html

M behöver mer social träning. Vi tar det bit för bit. Igår så gjorde vi sidan som handlar om det här med att upprepa frågor. M gör det väldigt mycket, nämligen. Ibland håller vi på att bli tokiga på det beteendet, om jag ska vara ärlig.

Det kan ju finnas många olika förklaringar till varför man upprepar frågan:

• Att man tycker om att prata.
• Att man tycker om att höra svaret.
• Att det är roligt att fråga om.
• Att man är oroad eller stressad.
• Att man glömmer.
• Att man inte förstår svaret.
• Att man har svårt för att formulera frågan och därför inte riktigt fick svar på det man undrade.

Men M svarade bara "nästan aldrig, pyttelite och ibland" på alla de här alternativen.

Han säger däremot att han frågar om för att han vill höra att svaret är detsamma som förra gången. Och det kan man ju jobba med! T ex genom att:

• Ge honom en lapp med svaret som han kan titta på.
• Försöka att aldrig ändra svar fastän han frågar om. Ni vet när någon frågar samma fråga 10 gånger, så börjar man ändra på svaret bara för att personen ska bli mer nöjd och sluta fråga. Det blir ju faktiskt helt fel för M. Det gör honom osäkrare och mer benägen att fråga om, om det mesta. För han lär sig att människor ändrar sig med allt, när vi ändrar oss så där. Det är en ond cirkel.
• Förklara hur det känns för oss, när han gör så där. Ja, jag gjorde det genom att fråga honom samma fråga om och om igen. Han blev arg på mig.
• Prata om alltihopa med logik. Att det är sällan som folk ändrar sig, men att de däremot rätt ofta blir arga på honom. Och han vill ju aldrig att någon ska bli arg på honom.

Vi får se om det hjälper. Det blir nog några samtal till om detta, men det känns hoppfullt. Han verkar ha förstått, så nu måste vi nog mest bryta vanan.

En tandläkare som gör rätt!

Idag var M och lagade ett hål i en tand. Han har det lite för tätt mellan mjölktänderna i överkäken. På samma ställe både på vänster och höger sida. Det har förmodligen suttit mat där, som gjort 4 små hål i mellanrummen.

Jag kan erkänna att jag inte alls hade koll på hur det skulle gå hos tandläkaren. Dels har jag ju aldrig lagat en tand själv. Inte på riktigt i alla fall. Bara borrat pyttelite i en visdomstand och jag kände det knappt. Och M har inte heller gjort det tidigare. Lägg då till att tandläkaren inte vet så mycket om autism. Jag hade inte skickat henne någon beskrivning av hur M funkar och vad M behöver. Jag har hört att andra gjort det, men att det ändå inte blivit bra. Att personalen inte läst detta ändå. Det hade förstås kanske varit värt ett försök, om jag nu hade haft några förkunskaper eller föraningar.

Jag gick och hämtade M i skolan 15 minuter innan vi skulle vara där. Han hade själv sagt att han inte ville veta i god tid, utan hellre samma dag. Han blev ledsen och orolig när jag berättade och grät hela vägen till tandläkaren. Tur att det ligger nära....

Väl inne hos tandläkaren och tandsköterskan så märktes det att han var rätt upprörd. Jag visste faktiskt inte själv vad jag skulle göra för att hjälpa till. Jag hade försökt med logiska argument, men M var i det tillstånd då han mestadels kopplat ur öronen och bara upprepar samma oroliga frågor.

Som väl var hade vi hamnat hos två proffs. De tog över och gjorde det kanonbra. Jag märkte snart att jag inte tillförde situationen så mycket. Jag fick öva mig att vara tyst, vilket var både ovant och svårt för mig. Men jag märkte att mina kommentarer inte hjälpte, utan snarare störde deras arbete. Det blev lite rörigt när vi var 3 som svarade på frågorna.... Så jag satt tyst och lutade mig tillbaka och försökte få lite vila "i det lilla". Flera av er kan säkert tänka er hur konstigt detta kändes. Efter att jag fört Ms talan i 8 år och i princip alltid kunnat bidraga med något som hjälpt situationen, så gör jag det reflexmässigt. Nu var jag överflödig. Och det gjorde mig inte ett enda dugg, så klart. Tvärt om! :)

De lugnade M genom att själva vara lugna och tålmodigt svara på hans frågor. De märkte vad som oroade honom. Och försäkrade honom att det inte skulle göra ont, med två änglars tålamod. Han lugnade sig och satte sig i stolen. Då tog tandläkaren fram ett par solglasögon. "Jag minns att du inte gillar lampan." sa hon.

M började prata om borren. Då visade hon honom verktygen som blåser rent med luft och vatten och berättade att tanden hade blivit lite smutsig och att hon bara skulle göra rent den. Han lugnade sig, men frågade efter borren. Då visade hon "Supertandborsten 1" som var långsam och "Supertandborsten 2" som var lite snabbare. Ettan fick han känna på med nageln. "Vissa kallar dem borrar. Vi kallar dem för supertandborstar." sa hon. Snacka om att jag kände mig dum..... Varför har vi nämnt ordet borr i detta sammanhang över huvud taget? M har ju tänkt på pappas borrar i garaget. De är ju rätt stora. Vi har förstås sagt att det är mycket mindre, men det har inte gått fram. Inte så psykologiskt..... Men, men man gör inte alltid rätt i detta liv.....

Tandläkaren blåste rent mellan tänderna och därefter fick M välja "supertandborste". Han valde den långsamma. Tandläkaren förklarade att hon skulle borra i 2 sekunder (på 1 och 2) och sen pausa i 8 sekunder (på 3 till 10). Därefter skulle han få berätta hur det kändes. Det gick bra, men han sa att det gjorde ont. Då fick han välja om de skulle göra färdigt snabbt eller om han skulle få något som gjorde att tandköttet somnade så att det inte kändes. Han valde det senare och fick någon slags bedövningsgel. Därefter gick det bra.

Sammanfattat: Mycket tydligt och bra! Oh han fick själv kontrollera vad som hände.

När de skulle fylla i hålet, så jämförde de med när man bakar kakor hemma i en kakform. Han behövde en form i munnen och så hade de en maskin som gjorde degen. Det gick också jättebra.

Efteråt berömde jag dem och tackade så mycket. När folk gör rätt, förtjänar de att få veta det. De berättade att de alltid jämför med saker som barnen kan relatera till.

På väg ut hittade M två saker i presentlådan. Den ena fick vänta på honom, tills nästan gång. Han ska ju dit igen och borra de två hål som är kvar..... Större hål.... De börjar alltid med det hål som känns minst, för att barnen ska vänja sig. Fast tandläkaren sa att de ska gå direkt på bedövningen då. Inte testa utan.

Mösskepsen, fulladdad med positiv energi

Lillebror har haft en gul keps på sig, både inne och ute, under det varma halvåret. Han är känslig för solljus och starka lampor. Nu vill han fortfarande ha den på sig ute, fastän det är kallt.

Han känner inte riktigt när han är för varm eller för kall. Han kan gå med fleecetröja på sig inne och bli helt svettig. Man måste ofta påminna honom att ta av den. När vi ska hem från dagis, vill han inte ha overallen på sig, eftersom han inte kan springa lika fort i den. Så han springer hem i fleecetröjan och kepsen, fastän det är kallt. Som tur är, har vi bara 300 meter hem....

Känsligheten för solljuset, som ju även finns på vintern, bör tas på allvar. Så jag har köpt en mösskeps till honom. Ni vet en mössa med en liten skärm på. Tyvärr fick jag den inte på honom. Han vägrade och krävde den vanliga kepsen.

Så en solig, kall dag hittade en dagisfröken mösskepsen i facket och laddade den riktigt ordenligt med positiv energi:

"Nämen oj! Har du en sån fiffig mössa, som är en keps också?! BÅDE en mössa och en keps! Wow!"

Och så pratade de om hur häftig den var en liten stund. Lillebror fick ett stort leende från öra till öra och hade den på sig under hela utevistelsen.

Hans dagisfröken lyckades alltså med konststycket som jag fortfarande inte lyckats med: Att ladda mösskepsen med tillräckligt med positiv energi, för att han skulle låta den vanliga kepsen vara.

Att ladda saker med positiv energi, var något som ingick i Strategi-kursen (om ADHD) som jag gick förra hösten. Och det berättade jag också för hans fröken. Men självklart funkar detta knep på alla barn. Och ibland även på oss vuxna.....

"Allt går att sälja med mördande reklam: Kom och köp konserverad gröt!"

Lekar med tydliga regler

Ibland har lillebror resurstid på dagis. Det går till så att han är ensam med en fröken och ett eller två andra barn. Tanken är att han ska lära sig umgås med de andra barnen på ett utvecklande sätt, och samtidigt få lite lugn och ro. Han blir ju trött av för många intryck. Det verkar fungera himla bra!

Igår hade han lekt Bockarna Bruse med två kompisar, på sin resurstid. Specialpedagogen som handleder fröknarna hade tipsat dem om att använda välkända lekar, med tydliga regler.

Det hade gått jättebra. Och valet var speciellt bra eftersom jag och barnen har lekt den leken och sjungit sången flera gånger. (Den passar ju bra när man har 3 barn.) Men det visste inte fröknarna om. Det var ett lyckokast.

Först hade lillebror velat vara mellanboken, mellanbarn som han är. Han har nästan alltid varit mellanbocken här hemma. Men han hade även varit stora bocken. Ni vet den som får stånga trollet ner i ån.

Jag tycker att det här är ett bra exempel på rätt pedagogik, som alla vinner på. Och det funkar. Lillebror hade varit glad hela tiden. Han vill ju leka med de andra barnen, och förstå sig på lekreglerna. Och de andra barnen hade så klart också kul.

"Varför" i vardagen

Ibland så tänker jag nog inte på saker som jag gör reflexmässigt. Som det här att berätta "varför" om de flesta saker för lillebror. Varför man inte får springa med pinnar, eller vassa föremål. Varför man inte får äta och springa samtidigt. Varför det är farligt att slåss och bitas. Varför vi måste skynda oss till dagis. Varför man måste ha vinteroverall på sig nu. Varför man inte kan ha keps på sig ute längre. Varför han inte kan få se en film till. Ja listan är oändlig.

Idag kom vi upp till dagis. Barnen skulle iväg på bio och bussen gick tidigare än vi var vana att vara på dagis. Så det var många "varför" denna morgon, för att få samarbetande barn. Men vi hann.

Väl uppe på dagis instruerade en fröken barnen: "Ni kan vänta ute, antingen här på plattorna eller i kompisgungan."

Jag vet ju att jag har en liten rymmare som älskar att gå sin egen väg med det mesta i livet, speciellt om det saknas ett "varför". Jag inflikade: "För att bussen går snart och om ni springer iväg så missar ni den."

Hans fröken nickade igenkännande, medveten om att det är så de måste säga till honom.

Instruktioner till pianoläraren

I fredags fick jag lämna M ensam med pianoläraren, eftersom jag var tvungen att hämta syskonen innan pianolektionen. Jag och syskonen väntade utanför på skolgården. Vi hoppade hage i duggregnet.

När de var klara såg pianoläraren lite konfunderad ut och undrade: "Lyssnar han på Liszt?" De hade nog haft en diskussion om svåra pianostycken. Kanske lite ovanligt med en blivande 8-åring? "Detta är nytt för mig." sa han också om Ms funktionshinder. "Det ska nog gå bra bara vi kommunicerar." sa jag och försökte låta förtroendeingivande. "Fråga mig om det är nåt!"

Det kändes lite dumt, eftersom jag faktiskt inte nämnt hans funktionshinder, när jag bad om en plats. Jag var lite för rädd för deras rädslor.... Att han inte skulle få någon plats, om jag berättade. Att de skulle hitta på att det var fullt redan. Det är nog faktiskt enda gången, jag struntat i att berätta om hans behov i förväg. Jag undanhöll informationen för att det är en liten privat pianofirma, som kan göra som de vill. Och för att jag kände på mig att det kommer att funka. Och gör det inte det, så kan vi ju bara säga upp platsen. Då har vi testat, i alla fall.

Men det går faktiskt jättebra. Förvånansvärt bra. Idag spelade han "Månadssången" med bägge händerna samtidigt och tittade även på "noterna" som är skrivna med bokstäverna C, D, E, F och G. Ja, det återstår att öva lite till - det var rätt klinkigt, men det finns helt klart potential. M konstaterade själv att han inte kände sig redo för att spela upp stycket på konsert.... Lille plutten! Så jag fick berätta att han inte går där för att spela konsert, utan för att vi ska testa om han tycker det är lika roligt som att leka med gosedjurskatterna, eller kanske att vifta med snören. (Man får väl hoppas?)

I vilket fall så tänkte jag att jag skulle ge lite instruktioner till pianoläraren, som stöd. Varför inte? I punktform via mejl, enligt nedan.

• M behöver stöd att hålla kvar koncentrationen på uppgiften. Det funkar oftast om man peppar och påminner honom att fortsätta. Börjar han prata om något ovidkommande, så funkar det bäst om man håller med honom eller svarar något neutralt, och sen raskt för över uppmärksamheten på det som ska göras. Försöka ignorera det som han inte ska göra och föra in honom på rätt spår. Börjar man säga saker som "det där ska vi inte prata om nu" blir han lätt nervös och det låser sig.
• M har svårt för att titta på händerna och instruktioner långt bort. Om han har noterna så nära händerna som möjligt, är det lättare för honom.
• Han har svårt med tidsuppfattningen, vilket förmodligen innebär svårigheter med att hålla takten. Andra sidan gillar han metronomen på elpianot, så med stöd av en metronom funkar det nog bra.
• Han behöver tydlighet. Att man förklarar det självklara. Som hur bra man ska kunna ett stycke. Varför man ska öva just på det stycket eller vad han lär sig. Eventuellt vad som kommer sen. Han är rätt duktig på att själv ställa frågor, och det är viktigt med ett tydligt svar. Frågar han om samma fråga flera gånger, så funkar det oftast att avleda uppmärksamheten på något annat. Han frågar om när han är osäker, för att han vill kolla att man svarar samma sak. Men han har hört.
• Hellre fråga mig en sak för mycket, än en sak för lite. Och allt går bra att fråga om. Tillsammans tror jag att vi löser det mesta.

Pokerface i badrummet

Igår var vi på föräldraintervju som en del i utredningen av lillebror. Vi kom att prata om det här att lillebror fnissar hysteriskt när vi vuxna är arga. Inte en enda gång backar han för att vi är arga. Tvärt om blir allt ännu roligare då. Busen eskalerar. Blev pappa arg när han skrev med bläck på skumgummimadrassen, då skriver han på väggen nästa gång. Det blir kanske ännu roligare? Ja, exakt detta har faktiskt hänt här hemma.

Psykologen förklarade att det där med skadeglädje egentligen är något komplext. Att man måste förstå hur ens egna handlingar påverkar andra och hur de känner. Något som ofta är svårt för NPF-barn. Så hon trodde inte alls att detta beteende beror på skadeglädje. Hon sa att det är vanligt att NPF-barn gör så. Det är helt enkelt roligt, för att vi vuxna ser ganska roliga ut när vi är arga. Vi får lustiga miner i ansiktet. Överdrivna miner. Har man då svårt att se ansiktsuttryck från början, blir detta extra roligt.

Ja, vi har ju fattat att man absolut inte får tappa kontrollen över sig själv med lillebror och bli arg. Då är det kört. Skönt att få denna tydliga förklaring. Och skönt att han inte gör det av skadeglädje. Han är ju egentligen en go och snäll kille.

Jag fick tillfälle att använda denna kunskap idag. Lillebror hade först stämplat ena handflatan full med stämplar, under ett obevakat ögonblick (ja det finns sådana, men borde inte finnas). Därefter gick vi in i badrummet för att tvätta bort färgen. Jag fick springa ut och kolla till maten på spisen. Han var i badrummet själv en stund, men kom sen ut och hämtade mig till badrummet.  

"Titta vad jag har gjort!" *Fniss, fniss*"  

Det var en stor vattenpöl på våtmattan. Jag antog pokerface. Rörde inte en min, varken i ilska eller ens ett litet flin för att han var så söt. (Ja, det händer att jag inte klarar att hålla masken.)

Han fortsatte: 

"Vatten på gooooolvet!" *Ett nöjt förväntansfullt flin* 

Fortfarande pokerface. Jag tog ett djupt andetag och förklarade lugnt att det inte var så bra, för att man kan halka och skada sig. Och att man inte kan springa runt på jättelänge, om man bryter ett ben. Jag frågade om han ville riskera det.

"Nej!" 

Han såg lite förskräckt ut. Förmodligen för att han älskar att springa. Och sen hjälptes vi åt att torka upp vattnet. Han lovade att inte göra om det. (Men den som lever, får se....)

Varför skulle inte detta sätt funka på alla barn? Måste man säga till på skarpen, ryta ifrån och antingen bli eller spela arg? Har det något egenvärde? Mer än i de fall då man måste få stopp på någon som gör något farligt, t ex håller på att springa ut framför en bil? Eller slåss. Är det inte bättre att spara rytandet till dessa situationer, så fattar barnen allvaret direkt? 

Och självklart gör man misstag och skäller för småsaker. Även jag. Men jag skriver kanske inget långt blogginlägg om sådana situationer.... Inte bör man vara så hård mot sig själv, för att man misslyckas ibland. Ta lärdom, be barnen om ursäkt och gå vidare! För vi gör ju vårt bästa allihopa, eller hur!? Det är ju ingen semester att vara NPF-förälder, precis....

Vi FÖRKLARAR

Den senaste tiden har det funkat att få lillebror och lillasyster att förstå att de ska säga varför de blir arga istället för att slåss, bitas och skrika. Jag har upprepat ordet förklara. Nött in det i alla situationer där det går. Tanken är att barnen ska lära sig att vara tydliga mot oss och varandra. "Att förklara" är bra barn-uttryck för tydlighet.

Vi förklarar för att:

• Vi kan prata nu allihopa. Ingen är bebis längre. Ingen behöver slåss, bitas eller skrika.
• Andra inte kan höra vad man tänker. 
• Man inte lär sig när någon slår en eller skriker. "Hur vill du att jag ska göra när du inte förstår?" Svaret från barnen är alltid: Förklara!
• Vi förklarar i den här familjen! (Familjeregel - så är det bara!)

Detta har jag också nött in genom upprepningar i alla situationer där det går. Och när någon valt att förklara, istället för att ta till något dåligt beteende, får det barnet mycket beröm. Mycket positiv förstärkning alltså. Och jag har nämnt de dåliga beteendena så lite som möjligt utan mest pratat om alla fördelar med att förklara. (Det gör inte ont på någon. Andra lär sig att göra rätt i framtiden. Andra lär sig vad man tycker. Alla blir glada. Osv.)

Enkelt och rätt självklart, men det funkar jättebra. Nu äntligen är de så stora att det går.

Räkna till 100 på dagis

Som jag skrev i mitt förra inlägg, händer det ofta att lillebror busar och slåss för att han har tråkigt. Hellre arga vuxna och barn, än att inget händer. Han retar både personal och kompisar. Fröknarna har förklarat vad som gäller och hur kompisarna känner, men han slutar ändå inte. Är det tråkigt, så händer det igen. Och det gäller även hemma. Vi har löst det med att ignorera beteendet och hitta på något helt annat med honom. Att stimulera honom. Det funkar!

Så jag tänker naturligtvis att de måste börja göra likadant på dagis. Ett litet problem bara: Hela verksamheten kan ju inte anpassas efter honom. Det är omöjligt för dagis, att ha samma flexibilitet som vi har här hemma. Men jag tycker ändå att de är minst så flexibla, som de kan förväntas vara. Och de tänker just nu väldigt kreativt och vill ha tips.

Så igår morse berättade jag om vad som intresserar lillebror för närvarande: Att räkna till hundra. Vi har räknat en del här hemma. I studsmattan till exempel. Det är toppen, för då kan man t ex känna i hela kroppen hur gammal man är (4 "hopp") och hur gamla mamma och pappa är (37 "hopp").

Och nu senast har jag hittat en del filmer på YouTube då de räknar till 100. Tyvärr bara filmer på engelska, men det har funkat. Man kan räkna på svenska samtidigt. Och så visade det sig, att lillebror faktiskt tycker det är jättekul att lära sig räkna på engelska.

Så detta berättade jag för fröknarna igår morse. De lyssnade och tackade. Jag tänkte att detta kunde vara ett bra verbalt knep vid pressade situationer, då de behöver en lugn lillebror. Vid påklädningen t ex. Sen gick jag ifrån dagis och tänkte inte mer på det.

Vad mötte jag då när jag skulle hämta? Jo, en av fröknarna hade skrivit alla tal från 1 till 100 på plattorna på gården. Så barnen kunde hoppa och räkna samtidigt. Så genialiskt, enkelt och nästan helt gratis! (Kostar bara lite krita.) Lillebror hade älskat det och hoppat tillsammans med kamraterna. Flera andra barn hade också tyckt det var jättekul, och förmodligen mått bra av stimulansen. Tänk så bra det kan bli, om man bara tänker till lite! Lysande pedagogik!

Och vad hände i morse när lillebror kom till dagis? Jo, han hoppade direkt hela raddan och ställde sig på sista rutan med armarna uppe i luften och ropade hellycklig "Hunjra-tio!" (Han tror att 100 och 110 är samma sak.)

Tandläkarbesök x2

Idag var det dags för tandläkarbesök gånger två. Jag vet inte hur jag tänkte, eller OM jag tänkte, när jag bokade in M och lillebror på samma dag, tiderna efter varandra.... M brukar alltid vara orolig och behöver mycket stöd. Lillebror brukar flyga runt i rummet och leta knappar att trycka på och saker att dra i. Hade jag tänkt lite INNAN, hade jag bokat in två olika besök istället. Tandläkaren ligger på 5 minuters promenadavstånd från hemmet, skolan och dagis, så det är inte mycket man vinner på att slå ihop dem.

Men eftersom jag kom på att vi skulle gå, igår kväll, fick vi gå. Och det gick rätt bra. Många saker kan man testa en gång. Antingen så gör man aldrig om det igen, eller så har man hittat en effektivisering. Det här var nog snarare en effektivisering, om än liten.

När vi kom dit hoppade lillebror raskt upp i stolen. Han ville vara först. Jag kom på att båda killarna hade kepsarna på inomhus. Jag förklarade för tandläkaren att de ibland hade problem med lysrörsbelysning. Kepsarna kunde vara på, liksom Ms solglasögon. Och lillebrors framtänder som han slog i på dagis, satt fast och var inte infekterade. De frågade om han kunde bita i maten. Jag svarade att han kunde det, och även i människor....

Så var det Ms tur. Det var hans första besök hos denna tandläkare. Jag berättade raskt om diagnoserna och att det innebär att M har oro INNAN, och att hon skulle köra på snabbt med behandlingen. Och gärna förklara lite med logik först förstås. Tandläkaren erkände att hon inte kunde så mycket om särskilda behov, men lyssnade med stora ögon och tyckte det var jättebra att jag berättade, så hon kan anpassa sig. Sen körde hon igång.

Det gick bra, förutom att hon hittade en skugga. Hon ville röntga tänderna, men en annan dag. "Det ska inte bli för mycket på en gång." Hm.... Så jag fick förklara igen, att oron INNAN är det värsta. Jag tog exemplet med MPR-sprutan. Vi enades om att han behövde en tid så fort som möjligt.

Väl i kassan, så hade de precis fått ett återbud om 20 minuter hos en tandsköterska. Sicken tur! Vi tog den tiden och trotsade det där att "det inte får bli för mycket på en dag".  När tandsköterska kom förklarade jag barnens behov även för henne, så kort och koncist jag kunde.

Lillebror som vid det laget var ganska rastlös, fick naturligtvis följa med. Det var hanterbart. Med lite saga och förklaringar om vad olika knappar gör, funkade det. Jag fick även ut honom ur rummet utan problem när röntgenbilderna togs. Och den där utfällbara stolen, som satt fast i väggen, var till stor hjälp. Den undersökte han noga. Och satt på.

Och M var duktig i stolen. Korten blev tagna och tänderna blev putsade. Han blev dock lite orolig av att ha "guck" på tänderna efteråt. Jag förklarade att vi inte kunde vänta 1 timme med att äta, eftersom han är så blodsockerkänslig, och det var dags för lunch snart. Det gick bra. Tandsköterskan sa att vi gjorde vårt bästa försök att hålla oss nära 1 timme.

Hon sa därefter att tandläkaren bara skulle titta på bilderna, sen var vi klara. Jag bad att tandläkaren skulle ringa mig istället, så vi kunde ta det bara hon och jag. Underförstått: Så M inte hörde om något hål skulle behövas lagas. Den oron hade ju verkligen blivit ENORM. Och sen hade det inte funkat att vänta längre. Pojkarna var för rastlösa.

Så var det dags för M att välja present nummer två. Killarna hade sedan tidigare, valt var sin ring. M valde ett suddgummi som såg ut som en vattenmelon, medan lillebror sprang i förväg till vagnen. Så såg lillebror Ms suddgummi och frågade varför han inte hade fått något. Vi gick tillbaka, för att välja något åt honom också. För mig var det självklart. De är rätt generösa där annars. Barnen har fått 2-3 ringar var, tidigare. Och på vårdcentralen intill brukar de heller aldrig vara knussliga.

Då surnade tandsköterskan till lite och sa: "Jag gör ett undantag. Men egentligen så får bara barnet som suttit i stolen en present. Annars får vi inte upp barnen i stolen, om man kan få presenter av att bara följa med." Men hallå, jag struntar väl i hur det brukar vara för dem, tänkte jag. Jag är ju experten på mina barn och jag VET att det aldrig är något problem att få upp någon av dem i stolen. Problemet är ju snarare att förklara orsak och verkan för dem. Konsekvensanalysen med presenterna efteråt. Sett från lillebrors perspektiv, så hade ju han varit jätteduktig när han hade väntat snällt. Och han hade aldrig förstått skillnaden med att sitta i stolen och inte göra det. I hans värld har han och brorsan båda gått till tandläkaren tillsammans och båda varit duktiga. Om M hade fått en present mer än lillebror, så hade det indirekt varit ett misslyckande för lillebror. Han hade tolkat det, som att han hade varit mindre duktig än M. Han hade inte förstått konstiga förklaringar om någon stol, som han själv dessutom minsann också hade suttit i. Och varit duktig i. Och han hade ju varit duktig på den andra stolen också. Ja, nåt sånt tänker lillebror. Det är jag helt säker på.

M hade så klart förstått skillnaden om det hade varit tvärt om, men han är ju 3 år äldre. Dra av 30 % på ålderskraven, heter det med ADHD-barn. I sådana fall är lillebror ca 3 år i detta hänseende. Men så mycket visste tydligen inte tandsköterskan, som dessutom är specialiserad på barn. Lite konstigt för var 10: e barn sägs ha drag av ADHD....

I all fall, så stod jag på mig. Jag tänkte inte göra lillebror ledsen och försöka förklara något, som var över hans nivå. Han fick ett citronsuddi, och sprang stolt och glad tillsammans med M därifrån.

Jaja, trist att jag skulle behöva känna mig dålig, men det är ju bara en känsla. Jag vet ju att jag har gjort rätt. Jag får skaka det av mig och tänka att jag minsann ska utbilda de där människorna lite om autism och ADHD i framtiden.

Och jag berättade om incidenten både för skolpersonalen och dagispersonalen. De bara skakade på huvudet åt det, och höll med mig. De känner ju barnen. Jag lugnade mig. Och Ms fritidspedagog kom på en underbar lösning. Att säga till lillebror: "Upp i stolen och sätt dig, du med! Så får du också en present till." Det hade inte tagit henne många sekunder, att göra så istället. Säkert inte längre tid, än att gnälla på mig....

Tänk vilken skillnad det gör, när man som förälder blir rätt bemött och lyssnad på. Tänk att rätt många NPF-barn och NPF-föräldrar i Sverige, möts av den där attityden som tandsköterskan hade: "Ska jag verkligen behöva göra ett undantag, för att föräldern/barnet är kass?" Och varje dag. Av flera lärare, som håller med varandra fastän de har fel. Det kan sannerligen inte vara lätt. Det var tänkvärt för mig, som har turen att bli bemött av duktiga pedagoger varje dag. Vad gör det med en som människa? Och vad gör det med barnen? Jag skickar en stooooor kram till alla er som har det så här, och som nu tänker: "Det där var väl verkligen inget nytt...."

MPR-spruta nummer 2

I tisdags kväll berättade M att skolsköterskan varit på besök i klassen och informerat om att de ska få en spruta. Det var MPR-spruta nummer två. (MPR=Mässling, Påssjuka och Röda hund.) Jag blev lite paff, för jag visste inte att det skulle ske redan i två:an. Och kände mig dum, att jag inte sagt något till skolpersonalen om Ms sprutfobi. Det är inte alls lyckat att han vet om det i så god tid. Jag har alltid väntat så sent som möjligt med att berätta. Helst bara några minuter innan sticket.

Detta är tvärt emot vad man gör med de flesta barn. Man förvarnar i god tid, förklarar, lämnar tid för frågor och eftertanke. Det funkar inte alls för M. Han har lite svårt att föreställa sig vad som ska hända och hur det kommer kännas. Det blir lätt att han överdriver och oron bara växer och växer. Och inga logiska argument biter på den oron. Och dessutom så upplever han sticket annorlunda. Han säger att han känner när vätskan sprutas in, och hur den ligger under huden. ”Som att något sprutar in tvål med en tops.” Maken och flera andra vuxna med aspergerdrag, upplever det på liknande sätt.

Vad göra nu då, när har redan fått veta? Jo, jag gick till skolsköterskan direkt igår morse, och tog upp problemet och hörde om han inte kunde få sprutan så snabbt som möjligt. Hon förstod och undrade om vi kunde komma dit om en halvtimme, så skulle vi få det överstökat. Det kunde vi.

Fem minuter innan sticket, gick jag och hämtade M. Han var rätt lugn, fastän han fattade vad som skulle hända. Han satt i mitt knä och fick lite bedövningssalva av psykologiska skäl. Fick sticket i högeraxeln, eftersom han är vänsterhänt. Det gick hur bra som helst.

M tycker egentligen inte att det är så farligt. Efteråt. Och han förstår logiken:

Vilket väljer vi?
1) Du får veta i god tid, oro i flera dagar, och sen ett stick
2) Du får veta så sent som möjligt, får sticket, och därefter är du glad

Skönt för honom, att det är över! Istället för att stissa upp klasskamraterna med sin oro, kan han nu berätta för dem att det inte var så farligt. Alla vinner! Flexibel skola som individanpassar, igen! :)

Surfplatta på dagis

Jag har haft lite allmänna diskussioner med dagisfröknarna, om förbättringar för lillebror. Jag har bett dem ge honom fler utmaningar: Komplexa system med mycket detaljer, som t ex hur blodomloppet fungerar, eller hur någon maskin fungerar. Och sen har vi pratat lite om att man måste öva styrkor också, för att få bra självförtroende. Vi är helt överens med vad han behöver just nu, och det känns så kul och tryggt! Och de tänker så mycket själva och kreativt. Det har verkligen blivit en förändring till det positiva. Ungefär som att de fått på sig "NPF-glasögon".

I måndags fick lillebror ha med sig sin surfplatta i vagnen upp till dagis. (Ja, han åker vagn fastän han är 4,5 år och jag tar inga stora konflikter när vi ska iväg. Det löser sig alltid, när vi kommer fram.) Han höll på att avsluta det han spelade, spelet "Doors", medan jag lämnade lillasyster. Hans ena fröken böjde sig ner och intresserade sig för vad han gjorde, och tog reda på hur man spelar och vad det heter. Hon har själv barn som spelar mycket, så hon har vanan inne. Hon ville fixa samma spel till dagis.

Och det hade hon också gjort, redan tills idag. Barnen fick turas om 10 minuter i taget och lillebror hade visat de andra barnen hur man skulle göra.

Vilken bra tanke! Strunt samma att de spelar lite datorspel på dagis. Lillebror får något svårt att tänka på, får hjälpa sina kamrater och känna sig duktig. En "boost" för självförtroendet! Så pedagogiskt! Precis vad han behöver just nu!

Boktips: Totte och Emma

Igår läste jag och lillasyster två klassiker, som förtjänar att nämnas i NPF-sammanhang. Det är Totte städar och Emma tvärtemot, båda av Gunilla Wolde.

Totte städar, för att den så pedagogiskt förklarar varför man ska städa. Totte hittar först inte sin nalle. Då kommer han på att om han städar, kommer kanske nalle fram. Och det gör nalle givetvis och det blir dessutom ordning bland hans leksaker. Och så städar han fram en massa leksaker som han saknat.

Och Emma tvärtemot, för att det kan vara hög igenkänning att livet går upp och ner och även humöret. Ibland borstar man håret fint, men ibland vill man ha det rufsigt. Ibland sätter man på sig byxorna rätt, men ibland sätter man på dem på huvudet för att det är roligare. Och även klossar kan vara "tvärtemot" och då blir man arg (när tornet rasar). Osv.

Ofarliga bus

Idag så var det badväder och vi hade spolat upp vatten i vår lilla pool. M och lillebror badade tillsammans. Så började lillebror plötsligt skvätta vatten på M och fnissa. M blev arg och skrek att han skulle sluta. Och det hjälpte inte att M skvätte tillbaka. Då blev det bara ännu roligare.

Jag såg att M började bli blå om läpparna, så jag tog ur honom ur poolen, och hoppade i själv och började busa med lillebror istället. Vi skvätta på varandra, och det var ju lite en ojämnt match. Det märkte lillebror och gick efter ett paraply och skylde sig med det. Jag låtsades att jag inte kunde skvätta på honom då. Och när jag skvätte från sidan, flyttade han paraplyet. Jag sa saker som "Åh nej, nu kan jag inte skvätta på dig! Busiga paraply!" Han fnissade förnöjt. Jag vände min rumpa mot honom, och sa: "Åh nej skvätt inte på min rumpa!" Och han gjorde det. Ja, ni fattar.....

Lillebror är helt klart spänningssökare. Han kan slå ut juiceglas bara för att någon ska arg. Han sparkar och slås oss och tar sönder saker, för att få en reaktion. Det är förmodligen för att han har tråkigt. Skitjobbigt, och det går verkligen inte att sätta en gräns som han fattar. Han bara skrattar åt den som blir arg. Ju argare vi blir, desto roligare är det. Den som hävdar att det "bara är att sätta gränser" har inte träffat på ett barn som vår lillebror......

Jag har skrivit om det tidigare, men det förtjänar att upprepas: Man kan som vuxen ta kommandot och byta bus, med lillebror. Han kan inte hjälpa att han från gång till gång, har ett behov av bus. Vilket är inte så viktigt. Bara det är något bus, just då.

Bra bus som man kan byta till, förutom skvättandet som jag beskrev ovan:

* Knasiga ordlekar. Rim eller någon knasig blandning av två ord. Eller att man säger något knasigt: "Tänk om du var en fluga och kunde gå i taket? Vad hade du gjort då?"

* En kill-lek, då man killar varandra.

* En blås-lek då man blåser på varandra genom sugrör.

* En härmlek, då man låtsas att han inte får härma en.

Frågan är bara, vilka bus dagisfröknarna kan byta till. Allt som är verbalt funkar ju, men finns det något annat enkelt knep de kan ta till? Jag vet inte. Det mesta som dyker upp i mitt huvud, är sånt som absolut inte passar på dagis och som riskerar bli en konflikt med ett annat barn. Några tips?

Småutflykter och positiv förstärkning

Igår följde M med och hämtade syskonen på dagis. På hemvägen, sa jag till lillebror att visa M en "genväg". Han brukar säga så: "En genväg!" och så springer han in i skogsdungen på en liten stig och kommer ut på ett annat ställe. Det finns två "genvägar" och jag brukar uppmana honom att springa dem. Det är så bra att låta honom springa av sig lite.

I alla fall, han visade M sin "genväg" och de blev kvar i skogsdungen och pratade intresserat om något. Så lillasyster och jag följde efter. Vi hade jättekul och "hittade" träd. Bland annat tre likadana träd: Syskonträd? Och ett spökträd. Vi gick en runda i "skogen" och barnen var jätteduktiga och lyckliga. Alla stannade hos mig och gjorde för en gång skull som jag sa. Och ingen var gnällig på grund av lågt blodsocker. Jag antar att de mognat allihopa. Och ätit bra.

Vi hade det jättemysigt, och barnen tyckte det var så kul att se något nytt. Vi har ju faktiskt inte varit så mycket utanför tomten i sommar, som man hade önskat. I alla fall inte i närområdet. Maken har ju inte mått riktigt bra, så det har känts säkrast att stanna hemma och ha nära till allt. Att inte riskera att stå någonstans med 2-3 barn som har ett utbrott, som man behöver bära eller tvinga hem. Lillebror är rätt tung och det är inte skönt för kroppen., ens en liten bit. (M bär vi väldigt sällan numera.)

Där i skogsdungen passade jag på att berömma dem alla tre riktigt ordentligt. Jag påpekade hur mysigt vi hade det och hur duktiga de var som stannade hos mig. Att vi kan göra fler utflykter nu, med bara en förälder. De strålade av lycka. Lillebror var så nöjd och upprepade flera gånger att han inte springer iväg. Han har ett extra stort behov av att få beröm och att vara duktig, just nu.

Det koncept jag brukar köra på med barnen, och som funkar rätt bra:

1. Ge mycket positiv förstärkning. Berömma barnet/barnen på flera olika sätt, fast enkelt och tydligt, och förklara varför de är duktiga.
Detta exempel: Ni är duktiga som stannar hos mig, och gör som jag säger. Det gör att jag klarar av att hålla koll på er allihopa.

2. Förklara vad de själva vinner på att vara så här duktiga.
Detta exempel: Vi kan göra många fler sådana här skojiga små utflykter efter dagis och skola.

3. Upprepa 1 & 2 tills det har sjunkit in helt och barnen nästan tröttnar på att höra det. Det kan säkert låta lite tjatigt för en utomstående, men sönerna behöver upprepningen för att inte glömma. Hellre för mycket beröm än för lite!

4. Och när det känns pedagogiskt och inte destruktivt: Förklara vad motsatsen ger.
Detta exempel: Barn som springer iväg från sin mamma eller pappa, får gå direkt hem från dagis eftersom det är farligt att springa iväg. De missar skojiga utflykter. Jag sa detta också, och barnen var väldigt nöjda med att inte tillhöra denna kategori av barn. (Men jag påpekade inte att vi har haft det så tidigare,. Det hade inte fört något gott med sig.)

I morse gick vi förbi skogsdungen igen. Jag påminde dem om gårdagens mysiga utflykt. "Ja pingej inte iväg!" sa lillebror nöjt.

Det är okej att göra misstag

Det här sommaren har vi pratat mycket med barnen om misstag. Att alla människor gör misstag. Att det är okej. Att det är en del av att vara människa. Att vuxna gör misstag. Att barn gör misstag. Men att man alltid säger förlåt och försöker bättra sig och helst inte upprepa misstaget.

Även mamma och pappa gör alltså misstag. Och när vi föräldrar gör misstag, så ber vi barnen om ursäkt. Eller när man tycker att den andre föräldern gjort ett misstag, så påminner (=hjälper) vi varandra om att be barnen om ursäkt. Och även barnen har börjat be oss och varandra om ursäkt, betydligt oftare.

Ms resursperson berättade om en händelse idag. Ms kompis från i våras, en klasskamrat, ville absolut leka med M. Fler barn ville vara med och det gick bra först, men helt plötsligt blev kompisen ledsen.

Då gick M fram till honom och frågade: ”Vad är det som inte känns bra just nu?”
Kompisen: ”Du pratade inte så mycket med mig.”
M: ”Förlåt, det var ett misstag. Jag ska prata mer med dig.”
Sen var allt bra igen, och snart ska killarna leka här hemma.

Barn gör som man gör.... Och M svarar tydligen bättre på social träning, än vad jag hade vågat hoppas på. Klart jag blev jättestolt! Han fick mycket beröm och jag vände även på situationen verbalt, och frågade hur han hade känt om någon hade gjort så mot honom. "Blivit glad!" svarade han.

Jag har hört att man inte alltid måste göra rätt, för att vara en bra förälder. Huvudsaken är att man oftast gör rätt. Då förlåter barnen en, för ens misstag. Däremot ska man aldrig kräva av barnet att det förlåter en. Det har jag läst i böcker om barn och jag håller med. Det är så lätt att säga: "Förlåter du mamma?" när man har dåligt samvete för något. Men det blir en onödig börda på barnet. Barnet är ju i beroendeställning till en. Och älskar en och ser upp till en. Vad ska det svara? Klart det säger ja, även om det inte menar det. Det bästa är att bara be om förlåtelse och sen lämna det upp till barnet. Att inte diskutera alls om man verkligen blev förlåten eller inte. Och de flesta barn är väl rätt förlåtande, till slut? Eller?

Föredömlig skolstart imorgon

Ms resursperson ringde idag. Hon började med att fråga om hon fick komma hit en stund och förbereda M på skolstarten imorgon. Vi bor granne med skolan. "Ja, du kan komma nu." svarade jag. Men hon insisterade på att jag skulle höra med M, hur han kände inför det. Nog klokt, för han ville INTE att hon skulle komma. Det var nog för att han ville njuta av sin sista sommarlovsdag. Han ville att hon skulle berätta för mig, och jag därefter berätta för honom.

Så hon berättade detaljerat vad som kommer hända imorgon. Och påminde mig om vad som måste finnas med i väskan, samt hörde hur sommaren varit. Mycket bra initiativ och föredömligt! Nu vet han och kan känna sig trygg inför morgondagen. Och allt är förberett.

Så här ser det ut inför skolstarten:

* Resurspersonen får vara kvar och är med honom, nästan hela tiden. (Det visste vi sedan innan.)

* Klassen är kvar i samma klassrum som förra året (1:an), och förr-förra (F-klass). Det kommer spara på hans energi, att vara i samma miljö.

* M har en egen hörna i klassrummet, bakom två skärmar som minskar synintryck från de andra barnen. Tidigare hade han ett eget rum, men nu har de lokalbrist, så det går inte längre. Jag tror att det ska gå med skärmarna i kombination med hans hörselkåpor (som han haft sedan länge i skolan). Jag och framför allt M, har haft chans att vara med och påverka hörnan, redan i våras.

* Han delar kapprum med förskolebarnen, vilket innebär att han kommer ha det lite lugnare, eftersom de inte har samma schema.

* I matsalen kommer de sätta upp en skärm, så att han inte ser de mindre barnen.

* Han får en egen toalett. Förskolebarnen använder den andra toaletten i kapprummet. M behåller sin barnring och sin pall. Toaletten han har är samma som tidigare och det är den av de två som ligger mest avskilt.

* Han får en egen dator. Hela årskurs 1, har han haft svårt med finmotoriken. Det har hindrat honom, när han ska skriva långa och många meningar. Nu får han skriva på datorn istället. Så bra! För vad kommer barnen behöva välskrivning till under deras liv, mer än post-it-lappar och inköpslistor och liknande? (Jag passade på att berätta för M att min förre chef inte hade brytt sig om, om jag inte hade kunnat skriva för hand, men att det däremot var väldigt viktigt att jag kunde skriva på datorn.)

* Han får tugga tuggummi på lektionstid, precis som tidigare, när han får behov av muntligt stimuli.

Sammanfattat känner jag mig så nöjd och glad! De är så duktiga och förstående på Ms skola och jag kan inte nog ge dem ros för deras fina arbete med min son. De ser honom precis som han är. Stöttar och sätter in rätt åtgärder. Dagligen diskuterar de förbättringspotential med mig och tillsammans hjälps vi åt att lösa det mesta. De ser mig som en resurs och är själva trygga i sin yrkesroll. Och de vet av erfarenhet att detta underlättar deras arbete. Alla vinner! Det kunde inte bli bättre faktiskt!

Imorgon vet jag att M kommer vara strålande glad när han går till skolan. Hur många barn med NPF i Sverige är det? Jag önskar verkligen att varenda NPF-barn kunde ha det lika bra som M. Men tyvärr är det lång väg dit, främst på grund av ovilja och gamla felaktiga föreställningar om NPF-barnen.

Nu har han kommit i kapp med torkandet på toa

Ï sommar har M kommit ikapp jämngamla på två punkter:

* Han gungar jättehögt utan att vara rädd. Numera gungar han så högt, att jag blir rädd istället....

* Han torkar sig själv i rumpan här hemma och tar ansvar för att det är rent, dvs vi föräldrar kontrollerar inte längre att det är rent. (Okej, naturligt vi kan vi göra undantag och hjälpa honom, de gånger som han är lös i magen. )

Vi har pratat mycket om detta. Det är viktigt att känna att man faktiskt kan komma ikapp. Och dessutom så kvarstår hans "fiffiga matteförmåga", som han har tack vare sin asperger. Inte så dumt med lite asperger om man tänker så: Komma ikapp med svårigheterna och ha kvar styrkorna!

Jag säger självklart så för att stärka honom. Om man lyfter honom som liten, så tror jag att han kommer få lättare att acceptera sina svårigheter som äldre. Om man börjar livet med att känna att man kan komma ikapp och har förmågor, så tror jag att man får bättre självförtroende. Och kanske försöker lite extra någon gång ibland. Självklart får man som förälder ha ett vakande öga och hjälpa dem undvika onödiga misslyckanden, som bara äter på självförtroendet. Och berätta att annorlunda perception inte kan tränas bort. Men med många saker vet vi ju inte ännu hur det kommer bli. Kanske kommer han ikapp, kanske inte. Den diskussionen får vi ta då, när problemen dyker upp. Inte nu, för då blir det kanske en självuppfyllande profetia, att han inte kan.

Han har fått kryss på belöningsormen varje gång han torkat sig själv, och varit ren då vi kontrollerat. Detta innebär ju att han precis blivit av med chanser till kryss och belöningar. Men det är enkelt löst: Det finns andra områden att jobba på, som kan ge kryss istället. Som att man äter upp sin kvällsmat på rimlig tid och kommer i säng i tid.

Han fick 100 kronor när han bestämde sig för att ta ansvar för torkningarna här hemma. Idag ville han förstås att jag skulle kolla ändå. Klart han testar mig, om han kan få hjälp OCH 100 kronor....

"Verkar det rent?" frågade jag, för att han inte ska halka tillbaka i utvecklingen.
"Ja!" sa han.
"Då är det nog rent! Tvätta du händerna nu!" svarade jag, utan att titta efter.

Bättre att han inte är helt ren någon gång ibland, och känner att han kan, än att det alltid är helt rent och han tror att han är den ende i klassen som inte kan. Hur rena är de andra barnen?

Imorgon börjar skolan, och han är erbjuden 100 kronor till, när han tar ansvar för torkningen även där. Men han får själv bestämma tidpunkten, då han känner att jag inte behöver komma dit längre. Tills dess, kommer jag och kontrollerar och hjälper till, som vanligt på lunchrasten. Men jag tror att det ska gå ganska snabbt tills han klarar det även i skolan. Han vill gärna ha pengarna. Och med logik har han gått med på att det är rätt likt i skolan: Samma rumpa och pappret är likadant. Jag skojade lite med honom också: "Om rumpan hade varit dubbelt så stor i skolan, då hade jag förstått att du inte klarar det själv." Det gick hem. Han log och upprepade meningen.

Tystnad - "Less is more"

Det är nästan magiskt vad tystnad kan vara till hjälp. När vi var i terapi, så fattade jag verkligen att jag pladdrade på alldeles för mycket. Som en spottkobra eller kulspruta. (Se detta gamla inlägg: http://aspergermamma.blogspot.se/2011/10/kulsprutan-eller-spottkobran.html) Numera har jag blivit mycket bättre. Duktigare och mer förstående.

Numera är jag tyst(-are):

* När han är nyvaken och försöker vakna till.

* När han är hungrig och bara vill få laga mat och/eller äta. Han mår dåligt, om man försöker prata med honom då. Det stör hans koncentration på maten. När han lagar mat går jag ibland ur köket, för att ge honom lite mentalt utrymme.

* När han inte är mottaglig, för att han är totalt koncentrerad på något annat. Till exempel om han försöker laga någon sak eller trixar med en dator. Eller är totalt fokuserad på ett barn, till exempel om han busar med någon i studsmattan. (Ett bra tillfälle att stanna upp, och njuta av stunden istället och bara titta på dem.)

* När budskapet redan har gått fram. Innan, så pladdrade jag på lite väl mycket. Sa saker på flera olika sätt, så han skulle förstå. Men han hade redan fattat för länge sen. Oftast signalerar  han inte det på något sätt, eftersom det inte är naturligt för honom att säga typ: "Ja" eller humma med. Jag har lärt mig rent logiskt, hur och när jag behöver säga saker, för att budskapet ska gå fram.

* När budskapet har gått fram, men han behöver fundera ut vilket alternativ han föredrar. Jag säger alternativen TYDLIGT, EN GÅNG, sen är jag tyst. Han får fråga istället för att jag automatiskt upprepar mig, om något är oklart. Alternativt så påminner jag honom efter en liten stund, om jag tror att han glömt bort alltihop.

*När han är missnöjd med något, som inte har direkt med mig att göra. Oftast blåser det över av sig självt. Han behöver bara få vara lite irriterad. Efter en stunds tystna blir han snabbt på gott humör. Om jag däremot försöker pigga upp honom för intensivt, blir han bara mer irriterad. Han är faktiskt inte särskilt långsint och blir oftast på gott humör igen väldigt snabbt, om man vågar vänta ut honom med tystnad. (Lite svårt att förstå för mig faktiskt.....)

* När han behöver sin koncentration på något viktigt. Till exempel när vi ska åka iväg och han behöver fundera igenom om han har allt med sig.

Det funkar faktiskt jättebra. Att det funkar beror på att samtal vid fel tillfälle, liksom tjat, tröttar ut honom. Jag kan inte säga annat än att jag känner igen det mesta av detta, från nu i somras när jag själv var så utmattad att jag nästan gick in i väggen. Jag funkade som honom på samtliga punkter, på ett skrämmande likt sätt. Så jag drar slutsatsen: Han är helt enkelt konstant tröttare, än vad jag är. Så jag får visa lite hänsyn. Jag tycker inte att jag gör någon uppoffring alls. Snarare så vinner jag på att kommunikationen blir effektivare. Han lyssnar bättre, när han väl lyssnar. Och blir mindre stressad och mindre irriterad. Jag blir själv lugnare och slipper tjata. Och trots allt, så är jag ju neurotypisk och har inga problem med arbetsminnet. Jag glömmer oftast inte det jag vill säga, så det kan vänta en liten stund.

Minimal och tydlig kommunikation

Vid NPF och med barn i allmänhet, talas det ofta om att man ska tala enkelt och konkret, så att barnen förstår vad man menar. Vi vuxna säger ofta för långa meningar och använder för svåra ord, som barnen inte förstår. Och man ska berätta vilket beteende man önskar hos barnet. Inte vilket man inte önskar. För när man berättar vad man inte vill, så ger man inte ett barnet någon ledtråd om vad det är man vill. Och själva har de oftast inga andra förslag på hur de ska bete sig. Det alternativ som återstår: Det som de redan gör. Bättre att göra det, och få skäll för det, än att inte ha något alternativ alls.

Till exempel: Barnen är lite väl vilda och springer runt i huset. Då säger man kanske: "Sluta springa! Lugna ner er!" Även om "Lugna ner er!" är en uppmaning dvs något som man vill, så är det inte så särskilt konkret. Och det ger inget förslag på HUR barnet kan lugna ner sig. Då är det effektivare att säga saker som: "Kom hit, så läser vi en saga!" eller "Kom så tittar vi i skåpet, vilken leksak du vill leka med!"

Och om man går till sig själv, så är en dålig strategi mycket bättre än ingen strategi alls. Till exempel: Du steker hamburgare på teflonpannan. Det är dags att vända dem. Du hittar inte något bra bestick mer än en metallgaffel, som du vet egentligen inte ska användas i en teflonpanna. Vad gör du? Hamburgarna bränns snart. Klart du använder gaffeln! Att din partner kommer in och säger: "Nej, inte metall i teflonpannan!" hjälper dig inte. Du kommer ändå vända burgarna med gaffeln, för du har inget val. Men om han/hon säger: "Använd stekspaden som står i diskstället, istället!" så kanske du tänker om. Nu tänker kanske någon att läget med hamburgarna skiljer sig från barnexemplet, eftersom det kan börja brinna och är lite halvakut. Men barn, och kanske NPF-barn i synnerlighet, har ju sämre tålamod än oss vuxna. Och spring i benen känns väldigt starkt för dem. Det känns kanske akut för dem?

Jag känner igen mig i allt detta, när någon har ett utbrott. Då kör maken och jag med minimal kommunikation. Vi talar så enkelt och tydligt som möjligt med varandra och använder oss av kodord (som gärna får bli fler, tips någon?):

Rött: Kris - någon är på väg att slå sig riktigt illa - hjälp! Släpp det du har i händerna och spring!
Orange: Risk att det blir rött snart
Garageläge: En vuxen måste gå undan snarast
Han bits: Lillebror försöker bitas - se upp!
Ta M/lillebror/lillasyster (så tar jag de andra barnen)

Och negationer fattar jag inte heller. När maken säger åt mig att: "Gör inte så." osv, då fattar jag ärligt talat inte vad han vill att jag ska göra istället. I en lugn situation fattar jag så klart, men inte när ett barn skriker mig i örat. Det blir bara för mycket för min hjärna.

När någon har ett utbrott, är det väldigt svårt att lyssna på någon annan och ta hänsyn till den personens åsikter, om hur man bör hantera utbrottet. Då bättre att man inte kommunicerar alls, och tar en utvärdering med vilken förbättringspotential som finns efteråt, i lugn och ro. Alternativt att man byter, så att den andre tar hand om barnet som har ett utbrott. Så gör vi ibland, när någon av oss har slut på idéer hur utbrottet bäst reds upp.

Och vi har regeln att vi helst inte skriker igenom huset, för det stressar hela familjen och lär barnen att skrika. Vill man något, så får man söka upp den andre och vara i samma rum när man pratar. Okej, det hålls inte alltid 100%, men då vet man åtminstone att det är viktigt om den andre skriker igenom huset.