I tisdags kväll berättade M att skolsköterskan varit på besök i klassen och informerat om att de ska få en spruta. Det var MPR-spruta nummer två. (MPR=Mässling, Påssjuka och Röda hund.) Jag blev lite paff, för jag visste inte att det skulle ske redan i två:an. Och kände mig dum, att jag inte sagt något till skolpersonalen om Ms sprutfobi. Det är inte alls lyckat att han vet om det i så god tid. Jag har alltid väntat så sent som möjligt med att berätta. Helst bara några minuter innan sticket.
Detta är tvärt emot vad man gör med de flesta barn. Man förvarnar i god tid, förklarar, lämnar tid för frågor och eftertanke. Det funkar inte alls för M. Han har lite svårt att föreställa sig vad som ska hända och hur det kommer kännas. Det blir lätt att han överdriver och oron bara växer och växer. Och inga logiska argument biter på den oron. Och dessutom så upplever han sticket annorlunda. Han säger att han känner när vätskan sprutas in, och hur den ligger under huden. ”Som att något sprutar in tvål med en tops.” Maken och flera andra vuxna med aspergerdrag, upplever det på liknande sätt.
Vad göra nu då, när har redan fått veta? Jo, jag gick till skolsköterskan direkt igår morse, och tog upp problemet och hörde om han inte kunde få sprutan så snabbt som möjligt. Hon förstod och undrade om vi kunde komma dit om en halvtimme, så skulle vi få det överstökat. Det kunde vi.
Fem minuter innan sticket, gick jag och hämtade M. Han var rätt lugn, fastän han fattade vad som skulle hända. Han satt i mitt knä och fick lite bedövningssalva av psykologiska skäl. Fick sticket i högeraxeln, eftersom han är vänsterhänt. Det gick hur bra som helst.
M tycker egentligen inte att det är så farligt. Efteråt. Och han förstår logiken:
Vilket väljer vi?
1) Du får veta i god tid, oro i flera dagar, och sen ett stick
2) Du får veta så sent som möjligt, får sticket, och därefter är du glad
Skönt för honom, att det är över! Istället för att stissa upp
klasskamraterna med sin oro, kan han nu berätta för dem att det inte var
så farligt. Alla vinner! Flexibel skola som individanpassar, igen! :)
Så glimrande løysing! Og ei påminning om at det går å redde vanskelege situasjonar om ein tenker fort og kreativt!
SvaraRaderaPS: I 1995 høyrde eg Temple Grandin i radiointervju, og det gjorde eit djupt inntrykk. Så då min son blei fødd i 1999, ringte hennar ord i øyrene mine alt då han var to månader gamal, då sa eg for første gong ordet 'autisme' høgt. Lenge før MMR-vaksiner. Tenk, så mykje den Wakefield-studien har øydelagt!
Ja, man kan rädda mycket om man bara vågar tänka kreativt och fråga, i det här fallet.
RaderaJa, Andrew Wakefield har ställt till med jättemycket. Konstigt att hans studie blev publicerad, för det var så uppenbart dåligt gjort. Medförfattarna erkände forskningsfusk, han blev av med sin brittiska läkarlegitimation. Arbetar dock i USA. Med tanke på hur mycket vaccinationer de har där, så är det kanske inte konstigt att han får anhängare. Tyvärr.