Idag blev M stucken av en geting. Så klart ett trauma fastän han blivit stucken en gång tidigare, och fastän det inte var ett särskilt hårt stick denna gång. M grät och grät. Mest för att han var rädd, och inte visste vad som skulle hända härnäst. Hans fantasi sätter verkligen igång, varje gång han skadar sig. Han kan få en liten skråma någonstans, t ex på en tå, och sen får han för sig att hela den kroppsdelen måste amputeras. Så jag måste förklara det allra värsta som kan hända. Och ge en ungefärlig tidpunkt, då det har läkt igen. För annars skenar hans fantasi iväg, och blir något mycket värre, än det värsta som kan hända i verkligheten.
Det värsta som kan hända om man får ett getingstick i foten: "Man är allergisk mot getingar och foten svullnar upp. Därefter går svullanden ned, och foten blir som vanligt igen." Det krävs att man upprepar detta några gånger, innan han blir lugn.
Jag har många fler exempel på, när jag måste förklara det allra värsta som kan hända. Till exempel när han är rädd för att somna på grund av mardrömmar. (Jag har nämnt det innan, i ett annat inlägg.) Då får han för sig att det han drömmer kan hända i verkligheten. Så jag får förklara att de allra värsta som kan hända är att han får komma till mig och ligga i min säng, bli omhållen av mig och somna om hos mig. Det är väl ändå inte så farligt?!
Och det funkar även i förebyggande syfte, när jag vill att han ska våga försöka med något nytt eller öva på något. När vi planterar någonting i trädgården, så är det allra värsta som kan hända att det inte blir någonting som kommer upp. Och då är det ju precis som det var innan, det vill säga vi har inte förlorat något. Tänker man så, så kan man ju inte misslyckas.
Och oftast brukar jag fråga honom just så: "Vad är det allra värsta som kan hända?" Bara för att han ska få in vanan, att alltid ställa sig den själv och logiskt resonera med sig själv. Han klarar det oftast inte helt på egen hand, men blir bättre och bättre på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar