Är det så att föräldrar som ger sina barn skräpat, skapar autism och ADHD hos sin barn? De kanske till och med får skylla sig själva? De är kanske korkat "white trash" allihopa, som helt enkelt bara borde skärpa sig? Som bara är lata. (Nu provocerar jag lite, så sluta inte läsa.... Det är bara det, att jag sett liknande kommentarer på olika forum, vilket gör mig arg. Kommentarer av typen: "Om ADHD ens finns.")
Nej, jag tror verkligen inte det. Jag tror snarare att det hänger ihop på ett annat sätt: Barn som har NPF, har ofta en eller två föräldrar med NPF, eftersom det är ärftligt. Det sägs att 80-90% av barnen har släktingar med liknande drag. Eftersom matlagning är svårt för många vuxna med NPF, och barn med NPF kräver extra mycket av föräldrarna, händer det oftare att dessa föräldrar "fuskar" med matlagningen. Och så förstärks NPF-symptomen för vissa barn. Det blir kanske en ond cirkel? Barnen mår sämre och föräldrarna tvingas ta ännu fler genvägar i köket, och i allmänhet. Jag har själv tvingats till det. Man måste helt enkelt fixa fram mat på bordet, till sina hungriga barn. Skräpmat innehållande socker och allsköns massa tillsatser, är betydligt bättre än ingen mat alls, när blodsockret är på väg ner.
Det som gjorde, att jag kunde bryta vår onda cirkel, var att jag blev av med jobbet. Hela sitet där jag jobbade, stängdes ner. Först skulle jag lämna över mina arbetsuppgifter, vilket innebar mindre jobb. Därefter blev jag arbetsbefriad. Jag hade möjlighet att läsa på och hitta alternativ. Ett utrymme i både tid och ork, fanns helt plötsligt. Och glöm nu inte att jag är neurotypisk. Jag har inga svårigheter med att laga mat.
Jag kan dessutom berätta lite om mig själv, för den som googlar in här. Jag har motsvarande 6 års högskolestudier. Akademiker alltså. Är civilingenjör i Teknisk Fysik och har jobbat under 10 år med att räkna fram resultat till kliniska prövningar, som statistiker på ett läkemedelsbolag. Maken är förresten också högskoleutbildad. Han är nätverkstekniker. (Inte för att jag tycker att vi är bättre, än någon annan människa för det. Men så ni vet: Vi akademiker-NPF-föräldrar finns också!)
Och så vill jag berätta om Ms tre första år i livet, då han var ensambarn. Då vi var "fler föräldrar än barn" i familjen, och jag hade möjlighet att läsa på, precis som de flesta andra förstagångsmammor. Jag läste på noga om kosten och allt annat, och lärde mig att man helst skulle vänta lite med (platt-)TV, mjölk och socker. Så blev det! Ingen TV. Och mjölken tog vi det lugnt med, eftersom M hade haft kolik, men blev bättre när jag slutade äta mjölkprodukter. (När jag ammade.)
Och M fick inte äta något innehållande strösocker under sina första 2,5 år i livet. Vissa tyckte kanske att jag var lite rabiat. Jag minns att jag blev upprörd när jag fått veta att en dagisfröken matat honom med russin, när han var 2,5 år. Totalt onödigt, tänkte jag då.
Och han har ätit otroligt varierat. Inte sämre än "vanliga" barn, så länge man inte blandade maten för mycket. Faktiskt! (Jag vet hur ovanligt det är bland barn med autism.) Han fick lax och älskade grönsaker. Redan då, fick vi gömma undan grönsakerna, för att han inte skulle äta upp det som var tänkt till hela familjen. Jag minns att jag lagade 30 burkar med hemlagad köttbryta och frös in. Som han inte gillade, så jag fick slänga allihopa. Så nog har vi lagat riktig mat till honom också, förutom de där barnmatsburkarna som han fick, liksom de flesta andra barn på den tiden.
Däremot har han sedan ett halvårs ålder, fått mat med gluten i: Gröt och pasta, som de flesta andra barn. Han har verkligen älskat pasta och grova knäckebröd. Men skulle ge dem pulvergröt och välling, för järnet och vitaminerna, på den tiden.
Likväl hade han tidigt många NPF-symptom.
* Började prata extremt tidigt: Vid 8 månaders ålder. När han var 16 månader pratade han i små meningar. Och det fanns ingen hejd på dem. Han pratade non-stop. Han var överaktiv i sinnet redan då. Och var smart för sin ålder. "Lilla professorn" kallade dagisfröknarna honom kärleksfullt, när han inte hörde.
* Och när han började krypa så märktes det tydligt att han hade koordinations- och motorikproblem. "Låt honom slå sig. Annars lär han sig inget." sa folk till oss. Men vi lyssnade inte på det, för vi visste att han inte lärde sig av att dunka huvudet i golvet, varje gång han stannade.
* Och redan som 2-åring viftade han med saker, dvs hade tics. Varje gång jag hämtade honom ute på dagis, viftade han med en pinne.
* Han var även repetitiv och en orolig själ.
* Ville inte vara med och leka på dagis.
* Hade svårt för ansiktsuttryck redan då. Kände igen mig på håret och glasögonen. Det vet jag, för det var ett trauma för honom, om jag hämtade på dagis och hade linser på mig istället för glasögon.
Och allt detta, alltså innan han hade fått mat med strösocker i. Inget godis, inga kakor och ingen läsk. Men alltså barnmatsburkar, färdiggröt, pasta, knäckebröd, hemlagad mat inklusive kött, fisk och mycket grönsaker.
Ja, naturligtvis är M bara ett barn. Det säger ju inget om NPF-barnen i Sverige och vilken kost de får, eller? Jag känner i och för sig ett antal NPF-föräldrar, som är akademiker och försöker laga bra mat. Det bor ju mest akademiker här i Lund. Så jag vet vad jag tror.
Ja, i vilket fall är det ändå inte rätt självklart, att alla föräldrar vill sina barns bästa? Att de allra flesta gör så gott de kan. Att skuldbelägga oss NPF-föräldrar hjälper ju ingen. Så sluta genast med det, ni som gör det! Det blir sten på börda. Hjälp oss istället! Och lyssna! (Kanske lär du dig något.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar