Sommarlovsbok, saneringsfirma och ny soffa?

Ja, sommarlovet håller på att gå mot sitt slut. Vi har kämpat på så gott vi har kunnat och orkat, för att ge barnen ett ordentligt sommarlov. Jag hade egentligen velat komma iväg till någon sommarstuga en vecka, eller åkt på några fler utflykter, men det har inte funnits ork. Maken har haft ont i kroppen till och från hela sommaren. Förhoppningsvis har vi gjort tillräckligt med dagsutflykter för att M ska ha något att skriva i sin sommarlovsbok, när skolan börjar igen. (Om det blir någon i år.) Och helst utan att känna att han haft det sämre än de barn som gjort minst en utlandsresa. Jag kan inte säga att jag är så förtjust i hela idén med sommarlovsbok. Det blir lätt att barnen jämför. Livet är ju inte rättvist, men jag tänker att sommarlovet kunde få förbli familjernas ensak. Det hade inte skadat. Om man vill, så kan man ju själv summera för sina barn hur sommaren varit. Det är rätt enkelt att visa ett bildspel på datorn, över sommarens bilder, och minnas alla bra stunder. Eller inte. Att glömma, gå vidare och blicka framåt mot den nya terminen, istället..... Det finns ju faktiskt barn som har det riktigt kämpigt på sommarlovet. Vars föräldrar super, bråkar och så vidare. Det vittnar BRIS om.

Eftersom maken haft ont till och från, och vi båda har varit trötta, har vi varit tvungna att prioritera. Vi har prioriterat det nödvändigaste: Att ta hand om barnen, att handla och laga bra mat. Vi har plockat leksaker, dammsugit och tvättat, när vi haft ork. Den där veckostädningen, den har vi nästan inte alls orkat med. Det har förfallit överallt i huset, kan man lätt säga. Leksaker och andra prylar och smuts överallt. Det känns som att jag skulle vilja ringa en saneringsfirma, och be dem ta rubbet. Okej, så illa är det inte, men tanken känns skön. Att få det rent igen, utan att behöva göra nåt. Men jag får väl fixa det själv efter hand. Jag är ju arbetslös, så det ordnar sig nog. Får hoppas att kungen inte vill komma på besökt innan dess....

För ett tag sedan, blev jag varnad av flera olika personer som gått in i väggen. De upplyste mig om att jag var på god väg dit och att vägen tillbaka är lång. Så jag lyssnade och ändrade mitt beteende. Många dagar har jag haft TID att städa och plocka, men inte ORK. Barnen har lekt för sig själva en stund, men kroppen och huvudet har varit helt slut. Jag har känt i min kropp att det varit farligt. Ungefär som att: "Plockar jag upp en enda leksak till, så kommer jag att kollapsa".  En märklig känsla. Så jag har tillåtit mig själv att sitta ner och vila. Eller rättare sagt förbjudit mig själv att städa, när jag känt så där. Man ska lyssna på kroppens signaler, säger de som bränt ut sig.

Vi får väl ta städningen efter hand, i en takt som vi orkar. Precis som med alla andra saker som behöver fixas här hemma. Den där 10-åriga soffan som det gått hål i, till exempel. Den hade vi verkligen behövt byta ut. Men hur ska vi kunna åka och provsitta soffor? Det måste vi nog göra utan barn. Och komma överens om en soffa. Inte vår starka sida. Det var svårt nog, innan vi fick barn, då vi köpte soffan.... Jag är lite inne på att vi ska köpa några stora saccosäckar på nätet och köra soffan till tippen. Tips någon? Hur gör ni andra?

Om någon tycker att jag tycker lite väl synd om mig själv nu, så vill jag bara säga att jag inte gör det. Tyck inte synd om mig! Vi kommer att klara detta, maken och jag. Snart börjar dagis och skola igen, och jag har möjlighet att vara ledig ett tag till och kan reda upp situationen här hemma, eftersom jag går på avgångsvederlag. Jag ville bara berätta för er, hur det kan vara i en familj som vår. Det är många som har det kämpigt på sommarlovet. Många andra det är väldigt synd om. Som inte har samma möjlighet som jag till återhämtning. Som utmattade måste tillbaka till slitsamma heltidsjobb (kanske för alldeles för låg lön), nu strax när sommarlovet är över. Eller ska vi kalla det sommararbetet?