Sommarlov och reservplaner

Så, nu är det bara en vecka kvar av sommarlovet, innan det är dagisdags igen. Vi hade egentligen tänkt att lillebror och lillasyster skulle börja imorgon, och vi vuxna skulle ha 1,5 vecka då M skulle få lite egentid med oss och vi skulle få vila ut lite (fullt lagligt i vår kommun), men vi förlängde småttingarnas sommarlov. Anledningarna:

• M och lillebror leker ju bra tillsammans nu, så det hade känts lite konstigt att dela på dem. 
• Det är sammanslagning på dagis, vilket hade inneburit att lillebror hade varit i samma grupp som lillasyster och några av hennes kompisar. Inte helt kul, med tanke på bitandet.... Dagis håller bra koll på honom, och alla hans tre ordinarie fröknar är där, så det hade kanske löst sig. Men vi hade nog ändå känt oro för att han skulle bita något av de mindre barnen (det går ju så himla fort), så vi hade nog ändå inte kunnat slappna av.
• Vi fick reda på att lillasysters fröknar kommer tillbaka först om en vecka. Inte helt optimalt, eftersom hon ska börja på stora sidan nu. 

Så vi tyckte vi lika gärna kunde hålla dem hemma en vecka till. En vecka till orkar vi nog.

Vi har i och för sig en reservplan, om vi inte orkar. Jag berättade för dagisföreståndaren, hur vi haft det i sommar. Hon erbjöd oss att ha lillasyster på lilla sidan bland de mindre barnen, så slipper vi oroa oss för att lillebror ska bita henne. Det känns skönt att ha denna möjlighet, och jag är så tacksam för att vi har ett flexibelt dagis, som hela tiden ser till familjens bästa. De ser hur trötta vi är och hur mycket våra barn kräver. Det känns tryggt, när man inte har så mycket hjälp för övrigt.

Vi hade förresten en reservplan för M de 3 första veckorna. Maken hade väldigt ont i kroppen då (på grund av muskelinflammation i bröstkorgen), och vi undrade hur vi skulle klara sommaren då. Ms resursperson påpekade för oss att hon skulle jobba 3 veckor till när M gick på sommarlov. Att vi hade möjlighet att ändra oss och sätta M på fritids, om vi fick det för jobbigt. Och som hon påpekade: Bara vetskapen om detta, kunde göra att vi orkade. Det är väldigt sant. Vi orkade, och vetskapen om reservplanen gav mig kraft.

Mycket av stressen släpper, när man vet att det finns en reservplan. Att någon kan ta över eller stötta, om man inte reder ut det själv. Att man slipper gå och fundera på vad som händer med barnen, om man brakar ihop. För den där oron är hemsk. Jag har själv känt den under perioder när maken varit sjuk och jag själv känt mig obeskrivligt trött och matt. Och det blir dubbel börda på nåt sätt: Barnen är extra krävande och därför blir man utmattad. Och man funderar på vem som klarar av att ta hand om dem i ens ställe, när man nätt och jämnt gör det själv. Det går ju liksom inte att lämna barnen till vem som helst.... Okej, barnen dör kanske inte, men vad händer egentligen när någon av sönerna får ett utbrott? Till exempel om lillebror får ett utbrott på grund av lågt blodsocker, då han gallskriker, försöker bitas, kastar saker, kastar sig själv på marken utan att se sig för och skadar sig själv på andra sätt och knappt är kontaktbar? Vad händer om barnvakten inte lyckas reda upp det? Jag vet faktiskt inte. Så vi är väldigt tacksamma för att ha de ordinarie dagisfröknarna som reservplan nästa vecka. De reder upp hans utbrott.

En vän till familjen har det lite kämpigt hemma just nu. Vi har sagt till henne, att hon kan komma bort till oss precis när hon vill. Att hon kan ta sina barn, sätta sig i bilen och köra hit. Helst ringa 5 minuter innan hon är här och säga att hon är på väg bort, eftersom maken behöver den omställningstiden. Och så att vi säkert är hemma, eller kan ta oss hem. Visst har vi det kämpigt, men inte SÅ kämpigt att vi inte kan ta emot henne och hennes barn. Det är klart att vi hjälper henne. Hon tackade och sa att det kändes skönt att veta att hon har en fristad.