Det där hade jag ALDRIG accepterat

Jag läste Camillas inlägg i natt:
http://orkidemamman.blogspot.se/2012/08/konsekvenser-och-ansvar.html

Det var väldigt välskrivet och det fick mig att tänka på en kommentar som man ofta hör föräldrar säga om andras barns beteenden:

"Det där hade jag ALDRIG accepterat."

Och sen kommer en allvarlig viktig min. Kanske menande blickar? Och alla tänker: "Vad 17 håller föräldrarna på med?"

Jag är rätt säker på att Camilla inte accepterar att Anton kastar sin IPod. Ändå så händer det kanske igen. Och igen. (Anton har autism och ADHD.)

På samma sätt, har vi ALDRIG accepterat att lillebror bits. Han har tagit flera rejäla bett på syskonen i sommar. Lillasyster har två stora fula blåa tandavtryck på ena armen. På exakt samma ställe har M ett stort tandavtryck. Den ena gången lillasyster blev biten satt jag med dem, men hann ändå inte få bort honom i tid, fastän jag reagerade på mindre än en sekund. (Vi fick det faktiskt på film, och där ser man hur fort det går.) Och när M blev biten så var jag 2 meter bort och var där på 1 sekund. För sent. Så M grät. Det kommer jag aldrig glömma. Så synd det var om honom. Det blir stora bett när en storvuxen 4,5-åring biter.

Det som utlöste att lillebror bet lillasyster, var att hon tog en fisken i fiskedammen i "hans" färg. Och det som utlöste att han bet M, var att M dängde en vattenpistol i huvudet på lillebror, för att lillebror bara sprutade och sprutade på M. Det kan inte ha varit hårt för jag såg det faktiskt inte, fastän jag stod bredvid. M slåss väldigt sällan och aldrig hårt. I vilket fall så tålde lillebror inte det. Jag ångrar naturligtvis att jag gav pojkarna chansen att själva reda upp konflikten, den gången.....

Och han har försökt bita både mig och maken. Flera gånger, senast idag.... Han skulle t ex bita maken när maken föreslog att han skulle äta lite pommes frites istället för att spela datorspel.

Ja, jag tänker inte trötta ut er med otaliga bithistorier. Det har varit ett par stycken och många har jag nog ärligt talat förträngt. Betydligt fler är gångerna då vi faktiskt hunnit få bort lillebror i tid. Kanske t o m stöttat honom i relationen till syskonen och hjälpt honom att hitta en annan strategi: Säga stopp, säga ifrån på annat sätt, markera "stopp" med handen i luften, osv. Men bett som aldrig blev, syns inte. Man får ingen medalj, fastän man avstyrt ett tiotal bett på en hel dag. Det som syns, är bettet som han hann ta. Då man var på toa och kissade.

Vi har i alla fall inte accepterat bitandet en enda gång. Inte ett enda bett, där vi har tänkt: "Okej, vi accepterar det! Det var helt okej att han bets. Det gjorde inget." Vi har kämpat som djur i över 2 år för att få stopp på det. Vi har testat ALLT man kan, som inte skadar honom. Vi har sökt hjälp överallt; dagis specialpedagog, socialförvaltningen, BUP. Och vi har inte kunnat få tillräcklig hjälp. För det finns nog inget mer än att stötta honom och vara med och avstyra. Och invänta hans mognad.

Han bits, vad man än säger till honom. Hur arg man än blev för 5 minuter sen, då han försökte bitas. Vilka gränser man än försökte sätta. Och vilka förmåner man än dragit in. (Läs: Bestraffning. Ja, man blir rätt desperat...) Och trots att lillasyster bitit tillbaka, så han fick jätteont. För att han är impulsiv och att inget annat spelar någon roll, när han blir så där arg. Han bits som en liten krokodil. Eller huggorm.

Tänk er själva: Ert barn gör något. Ni accepterar det inte, och vidtar någon åtgärd. Barnet gör det igen. Ni accepterar det fortfarande inte, och testar en ny åtgärd. Det händer igen. Osv, och så håller det på så. Vad händer sen? Jo, inget! Det bara ÄR så. Och andra ser det. Säger till varandra med viktig min: "Det där hade jag ALDRIG accepterat." Vad betyder det egentligen, funderar jag på ibland.... Och vad får folk att tro att föräldrarna har accepterat det? För det är väl det man tror, när man säger så?

Vad vet vi om vad andra föräldrar accepterar och hur de har det med sina barn, och vad de testat? Inte mycket, NPF eller inte.... Och det gäller det mesta: Barn som skolkar, inte gör läxor, svär, slåss, bråkar i mataffären, osv. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Förlåt, men "Det där hade jag ALDRIG accepterat" är en av de dummaste kommentarerna jag vet. Den som säger så, blottar sin okunnighet. Och är inte direkt ödmjuk.... Säg så när jag hör på, och jag kommer inte kunna hjälpa att jag drar lite på smilbanden. Jo, naturligtvis har jag själv sagt så många gånger. Förr. Jag ler lite åt mig själv. Hahahaha! Vad visste jag då?!