Translate

tisdag 31 juli 2018

Syskonavundsjuka

Vi har haft lite problem med syskonavundsjuka på sistone. Nu senast eftersom lillebror får simundervisning av farmor. Just att han åker iväg med farmor och simtränar är det inte avundsjuka kring. M och lillasyster förstår verkligen hur farligt han badar och de vill ju inte att han ska drunkna. Men ikväll så hade farmor gett simläxa (eftersom de inte var och simmade idag). Lillebror skulle öva på att flyta i 15 minuter i vår lilla pool.

"Jag vill också" sa lillasyster direkt. Hon kan inte heller simma och behöver öva på just detta. Eftersom de slåss och tetas nästan hela tiden så sa vi nej. Nu var det lillebror som skulle öva med pappa. Det är svårt öva på att flyta om man inte har lugn och ro omkring sig.

Detta är verkligen bara ett exempel. Lillasyster är mycket noga med att det ska vara rättvist. Jättejobbigt. Hur ska två föräldrar kunna behandla sina barn helt lika, när de är så olika och har så olika behov? Men för henne så mäts kärlek i tid och pengar. Hon vill ha samma uppmärksamhet och samma summa pengar. Sen när hon får och de andra inte får, ja då är det förstås inte lika noga.... 😏

Man kan ju förstå det på sätt och vis för det är ju inte lätt att ha två brorsor med extra behov som behöver extra hjälp. Jag har länge förklarat att hjälp och kärlek inte är samma sak. Att vi inte kan eller bör hjälpa sånt med henne som hon kan, som t ex ta på sig kläder, packa osv. Och det förstår hon. Hon är så pass självständig att hon inte vill att vi ska. Hon förstår att hon får problem om vi behandlar henne som hennes autistiska brorsor för att hon då inte lär sig det hon ska lära sig. Så långt är allt lugnt. Men idag fick jag alltså anledning att prata om rättvisa.

Jag förklarade just det att de alla har olika behov. Att vi inte kan ge alla lime-glassar eftersom det bara är lillebror som gillar dem. Att M idag behövde får en bättre dator. Att hon fått begagnat lego-friends för en stor summa pengar i julas eftersom hon hade det behovet då. Att vi inte har råd med att ge alla lika hela tiden. T ex om jag hittar en pysselbok till henne på rea för 50 kronor, så kommer den kosta mig 200 kronor om jag samtidigt måste ge brorsorna samma summa. Då kommer jag nog inte köpa den. Att det förmodligen jämnar ut sig under ett helt liv istället.

Hon illustrerade jättebra för mig hur hon känner det genom att låta tre gosedjur vara henne, lillebror och M. Hon förklarade att varje barn hade en skål med saker som de ville ha (deras olikheter) sen fanns det en stor gemensam skål med saker som alla vill ha. Det är ur den gemensamma skålen som hon känner att hon får minst. Jag förklarade då att simträningen finns i deras egna skålar. Ms är redan använd eftersom han kan simma. Lillebrors använder vi nu men hennes skål finns kvar. Vi hinner inte tömma den nu, eftersom fokus är på lillebror. Men hennes finns kvar och kommer sen. Hon är ju ändå 1,5 år yngre än lillebror. Det förstod hon.

Eftersom hon går och letar orättvisor och det ger henne negativ energi så frågade jag henne hur det känns i hjärtat när man är avundsjuk. Jag frågade om det känns tungt. Lite som en sten? Hon höll med. Jag förklarade att man ska försöka glädja sig åt andras lycka istället. Då blir man ju glad. Om man t ex blir glad för att bästisen fått en "My Little Pony"-pony så får man glada känslor i kroppen istället för jobbiga. Kanske får man själv också leka med den lite? Om man gör så under ett helt liv så får man extra glädje i kroppen istället för att gå runt med ett tungt hjärta. Detta tar ju ett tag att jobba med. Vi kommer behöva återkomma till detta många gånger tror jag.

Jag förklarade också att man inte själv tänker lika mycket på när man får något, t ex en påse med kikärtschips (hon är lite för smal), som de andra inte får. Det känns mer negativt när någon annan får något än vad det känns positivt när man är den enda som får något. Man registrerar inte alltid när man själv får något. Jag tror hon förstår detta i teorin med. Det blir att peka ut varje gång hon får något som de andra inte får. Man kan ju också skriva ner en lista (som gömmes väl för brorsorna).

Lillebror är inte alls sån. Han bryr sig inte om hon får något som han inte vill ha. Han ger bort sånt till henne som hon gillar men som han inte vill ha. Ett år gav han henne pennor som han fick i julklapp. Är det däremot något han vill ha då är det millimeterrättvisa som gäller där med. M är inte heller så avundsjuk med saker. Han håller sig undan och vill inte ta plats, stackaren. Han ser ju vilken plats lillebror och lillasyster tar. Men han vill vara säker på att vi älskar honom lika mycket. Och det pratar vi ofta om att vi gör. Och vi försöker komma ihåg honom i varje läge som det går och där man behöver vara rättvis. (T ex när man delar upp en vattenmelon.)

Det är inte lätt det här men värt att jobba med.

måndag 30 juli 2018

Att kicka igång dopaminet med bråk

När jag satt och ammade plutten i våras så hann jag läsa en hel del böcker. Jag läste bl a psykiatern och hjärnskannaren Daniel G Amens bok "Healing ADD". En mycket bra bok som jag rekommenderar er att läsa även om den bitvis är lite tung. Där står följande:

"In dealing with kids, employees, and spouses with ADD - NO YELLING" Many people with ADD have low activity in the front part of their brains, due to lower levels of the neurotransmitter dopamine. As a way to feel more alert they often find themselves seeking conflict or excitement. They can be masterful at making other people mad or angry at them. Do not lose your temper with them, because it often makes things worse. If they get you to explode, their unconscious, lowenergy frontal cortex turns on and unconsciously they come to crave it. Never let your anger be their mediciation. They can get addicted to it." 

😮

Sammanfattat på svenska: Vissa personer med ADD/ADHD sätter igång på bråk och skrik undermedvetet för att kicka igång sitt eget, från början låga, dopamin. Detta ger deras hjärnor ökad vakenhet. Det kan bli så illa att det blir ett beroende. Man bör undvika att låta sin egen ilska bli deras  "medicin" eftersom de kan bli beroende av det.

Detta stämmer skrämmande väl på lillebror. Han kan komma i ett läge när det nästan inte går att nå honom. Ett läge när han trycker upp katter i ansiktet på andra för att göra dem irriterade. Eller framför TV som alla tittar på. Han bara fortsätter trots tillsägelser. "Jag busar bara" är hans syn på saken. För honom är det något positivt. Hela han spritter till när folk reagerar och blir arga. Han fnittrar överförtjust. Det är samma sak med lillasyster och retsamheter. Han kan reta henne till vansinne och sen springa skrattandes därifrån. Och han kan även göra det mot M, mig och maken, även om vi nog är ganska tröga att få igång i jämförelse med lillasyster. Han slutar inte förrän det går överstyr och någon blir för arg på honom, så han blir ledsen. Det har nog alltid varit så och vi har undrat så vad det beror på. Och varför han aldrig lär sig av sina misstag. För samma bråk händer igen och igen. Nu inser vi att det är hans sätt att hålla sig vaken. Att öka sitt dopamin. Det är egentligen rätt sorgligt. Han gör det för att väcka sig själv och har blivit beroende av vår ilska och vårt skrikande. En copingstrategi som så mycket annat.

Och jag kan själv förstå hur det funkar. Jag tror att vi alla kan det. Inget väcker en så som ett ordentligt gräl. Man känner verkligen att man lever då. Sinnena går på högvarv. Försök att somna direkt efter ett ordentligt gräl om du kan! Finns det någon som kan det? Och jag förstår äntligen varför vissa envisas med att se skräckfilmer. De väcker också en. Själv hatar jag dem och undviker dem. De ger mig inget. Ja eller det blir för mycket för mig. Jag mår dåligt av dem. Men sen har inte jag ADHD heller utan en naturligt hög vakenhet. (Därmed inte sagt att alla med ADHD gillar skräckfilmer eller bråkar för att kicka igång sitt dopamin.)

Detta går också i linje med datorspelsberoendet lillebror har. För i spelen så får man små belöningar hela tiden. Några poäng här och där. Man tar ett mynt eller ett verktyg. Hittar järn i Minecraft. Osv. Snabba belöningar som gör att dopaminet frisätts. Det funkar förresten på samma sätt med facebook sägs det....😉

Naturligtvis måste vi bryta detta för lillebror. För oss föräldrar är det relativt lätt. Vi är ju ändå vuxna och när man förstår detta så är det lättare att byta strategi själv. Inte bli arg eller höja rösten. Man kan t ex busa på ett positivt sätt med honom. Börja killa honom t ex. Eller fjanta själv på ett ok sätt. Han skulle busa med M ikväll och då sa jag åt honom att jag skulle "gos-nappa" honom istället för kidnappa. Jag kramade om honom och pussade på honom. Dvs att försöka byta ut det dåliga beteendet mot ett roligt bus istället. Det är givetvis svårare för syskonen, speciellt lillasyster som verkligen går igång på hans retande. "Han trycker på alla mina knappar" sa hon senast igår när vi pratade om det och hon var ledsen för problemen hennes reaktion (skrikande, slag, hämndaktioner) skapar." Jag hade inte varit sån i familjen om vi inte hade haft lillebror." sa hon uppgivet. Och det är förmodligen sant för hon och M bråkar aldrig. Vi kom fram till att de nog bråkat 5-10 gånger under sina liv. Det man som vuxen får göra när lillebror försöker trigga lillasyster är att lugnt dela på barnen, helst i början när det händer. Släcka elden innan den hinner ta sig. Försöka att han inte får igång sitt dopamin av ett problematiskt beteende och styra över det till andra bättre sätt. Han är ändå bara 10 år, så det är ju vi föräldrar som får sitta i förarsätet här. Och lillasyster vet så väl att han bara retas för att hennes reaktion är det roliga. Men hon kan inte styra sig själv då, säger hon. Som sagt, vi vuxna sitter i förarsätet....

Näringsmässigt så finns det ju lite man kan testa, dvs ge sånt som är byggstenar till dopamin. Och så finns ju medicin så klart.

söndag 29 juli 2018

Lillebror - elefanten i vårt sommarvardagsrum

Maken och jag är helt slut. Just nu känns det som att lillebror förstör så mycket för oss med dåligt beteende och olydnad. Han har noll känsla för auktoritet och sätter sig själv i centrum. Vad vi än säger till honom så måste vi motivera det och om han inte håller med oss så tänker inte han lyda utan han gör som han själv vill ändå. Och då är vi rätt bra på att motivera saker. Och han har dessutom dålig impulskontroll och kan inte vänta med det som han vill företa sig. Han vill "leva livet" säger han och rusar iväg.

Som t ex det här med att bada på för djupt vatten. Maken har sagt att man går till bröstvårtorna om man inte kan simma, men lillebror tycker att han klarar att gå till hakan. Igår sprang han ut på en väldigt lång brygga utan en vuxen med sig fastän han inte fick. Det är är grunt vatten (därav den långa bryggan) men han hittade givetvis ett ställe att stå och testa gränser på. Upp till hakan alltså. Ett felsteg å så får ni läsa om honom i tidningarna..... Maken sprang givetvis efter. Det är tröttsamt att behöva vara en vuxen på honom. Så här - att han står med djupt vatten upp till hakan - gör han vart vi än åker och badar. Någon måste ju ha plutten och M och lillasyster behöver ju också uppmärksamhet. M kan simma ca 20 meter men måste träna på uthållighet. Han har "F" i gympa på grund av detta. Lillasyster kan inte simma och skulle behöva en vuxen vid sig som peppar henne att öva. Hon är ledsen för att lillebror får så mycket uppmärksamhet när vi åker ut och badar.

Givetvis har jag ritat upp detta med vattendjup och hur det ser ut under vattenytan på papper (det kan vara ett stup) för lillebror och vi har båda förklarat konsekvenserna för honom om man råkar ta ett felsteg. Han tycker att det är liten risk att han drunknar ändå. Jag har förklarat för honom att med det badbeteendet så är det rätt stor risk att något händer. Vi har tittat på drunkningsstatistik och googlat badregler där det står att en vuxen måste vara nära. Detta har han också givetvis ifrågasatt eftersom han vill vara ifred och inte ha "ett förkläde". Han vet bäst själv och känner att han har koll så han inte drunknar. Fastän han ibland kastar sig ut på djupt vatten och vi fått plocka upp honom flera gånger. Att inte lära sig av sina misstag ingår ju i diagnosen. Det har varit samma sak under alla år, men nu när han är 10 år så borde han snart fatta tycker vi.



Dessutom är han alltid sist ut till bilen när vi ska åka någonstans. Vi måste först truga honom att äta lunchen (vid datorn - inte med oss andra) och sen tvinga honom att stänga av datorn. Han har svårt med övergångar och det hjälper föga att man ger honom en tid eller visar på tidstavlan. Han är så inne i sitt. Ska bara se färdigt sin film eller spela klart sin runda. Tjuvstartar en ny när man inte ser. Lägg till att han verkligen måste äta upp för han bryter ihop vid lågt blodsocker och det svänger snabbt. Hela familjen är beroende av att lillebror är mätt och det gäller att han äter ordentligt med protein (kött). Jag vet inte varför det är så, men det är så och har alltid varit så. Ibland misstänker jag en störning på ämnesomsättningen.

När han sen sitter i bilen så klarar han inte av pluttens ljud, eller lukten i bilen. Han vill ha något gott i munnen hela tiden och att plutten ska vara helt tyst. Den senare är inte alltid så lätt att fixa. Ibland sitter han och pekar finger bakåt ut mig och plutten. En relativt liten sak som han kan få hålla på med. Maken har förstås svårt att köra när lillebror, som är åksjuk och därför sitter på passagerarplatsen, skriker "få tyst på 'plutten'" eller letar efter saker att stoppa i munnen. (Han kan ju inte få äta torkade bananer non-stop varje gång vi åker någonstans - tänderna rasar.)

Lillebror klarar inte heller pluttens ljud hemma och springer runt och stänger dörrar vilket oftast innebär att han smäller i dem. (Och så ska ni veta att plutten är en väldigt glad bebis - skriker inte alls mycket, men han gillar att försöka prata.) Otroligt stressande för hela familjen och även för lillebror själv. Han har hörselkåpor som han kan sitta med inne i sitt rum. Och han stör sig även på lillasyster och retar henne hela dagarna om han kan. Hon triggas av det och börjar skrika och slåss. Han slår henne tillbaka - oftast hårdare - och sen är cirkusen igång. M stör han sig på när de spelar spel och blir han riktigt arg så slår lillebror på M. I förrgår fick M boxar i huvudet och då förbjöd vi dem att spela ihop så lillebror fick sitta och spela ensam. Givetvis har de mycket kul ihop tillsammans emellanåt också - annars skulle de inte få hålla på. Om han förstår att det är fel att slå M i huvudet? Nej, M är ju så irriterande att han förtjänar det. Suck! Lillebror har en sorg över att han inte gillar sina syskon så mycket som han skulle kunna och han skulle nog behöva gå och prata med någon om detta. För det triggar så mycket negativt i vår familj. Det är ofta det som startar "cirkusen" eftersom lillebror då anser sig ha rätt att vara dum mot dem. Naturligtvis har han inte bett om att få en bebis i familjen - det är ju vårt "misstag" även om jag kallar plutten för vårt mirakel.....

Och lillebror har enormt svårt att somna nu när det är ljust så länge. Han vill ha någon hos sig inne i sitt rum eftersom han är rädd. Han vaknar också någon gång under natten och är mörkrädd, kommer till oss och vill att jag ska ligga och krama honom. Inte funkis när man dessutom har en bebis som vill bli ammad...... Lösningsfokuserade som vi är så får lillebror nu Melatonin igen. Det känns som att han kanske måste ha Cirkadin så det sitter i hela natten. För det är jobbigt att ha en 10-åring i sängen. Jag brukar flytta mig till extrasängen, men då ligger han på min plats och sparkar maken i ryggen. Det har hjälpt lite att jag lagt plutten i dubbelsängen och påtalat detta för lillebror. Han vill inte ligga där plutten har varit så nu lägger han sig i extrasängen och låter maken vara i fred. Han vill förstås att jag ska komma och krama på honom när han är kall eller rädd. Vissa nätter vandrar jag runt en hel del mellan lillebror och plutten.

Ja, ni förstår vi är rätt möra nu. Det känns inte som att vi orkar åka ut och bada fler gånger. Inte hela familjen i alla fall. Maken får ta lillasyster och M, så stannar jag, lillebror och plutten hemma. Det kommer väl förstås leda till ett raseriutbrott hos lillebror när han upptäcker det. Jag antar att de andra får smyga ut.... Det är lite trist för plutten bara som älskar att plaska och "simma", men vi har en liten pool hemma som han kan vara i. Och jag tänker själv att det är så ljuvligt i vattnet nu. Det är ju sällan det blir så här varmt i havet och sjöar så man vill passa på för egen del att bada så mycket som möjligt. Men som vanligt så får man själv stå tillbaka för barnens bästa.

Vi har förstås varit och badat många gånger i sommar och även gett dem en semestervecka i Danmark i ett mindre hus där lillebrors beteenden naturligtvis eskalerade (ljudkänsligheten, mörkerrädslan). Jag orkar inte längre packa och laga lunch och mellanmål på förmiddagarna för att komma iväg vid 15-16-tiden på dagen när allt är packat och alla är påklädda och mätta. (Helt oroligt vilken tid det tar. Bebisen måste ju ha sitt också dvs ammas och bli nattat om han är trött, så allt tar tid.) Sen måste man jaga ut lillebror för att han ska bete sig dåligt i bilen och sen så får man vakta honom som en bebis när man är på badplatsen. Man glädjs åt doppet i det varma vattnet som man hinner sno åt sig när allt är lugnt. Men är det värt slitet jämfört med att gå hemma och låta ungarna bada i den lilla poolen vi har ställt i uterummet?

Imorgon kommer farmor och hämtar honom för simträning. Farmor har jobbat som simskolelärare. Ser fram emot den avlastningen! Och han behöver akut lära sig simma. Simskolan som skolan erbjöd när han gick i tvåan kunde han inte gå på eftersom det var för jobbigt med åksjuka och lukten på kommunalbussen, så den fick han stå över. Vi har tyvärr inte orkat ta dem på simskola själva. Jag har också haft ett allvarligt snack med honom idag om allt detta. Det blir ett samtal till HAB också framöver.... Vi behöver verkligen hjälp med honom nu. Hela familjen lider.... Speciellt han själv som har så svåra problem med sensoriken (lukt, ljud). Kanske behöver vi utreda honom ytterligare. Trotssyndrom? Detta stämmer skrämmande väl faktiskt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Trotssyndrom. Jag har jättesvårt att tänka mig att han inte skulle ha det om 65% av barnen med ADHD har det. Det där föräldrastödsprogrammet känns väldigt lockande.... Vi försöker ju förklara samband osv, men man kan alltid bli bättre som förälder. ADHD har han garanterat även om den diagnosen inte är ställd p g a att saken inte blivit utredd i rätt ålder (men läkaren som tittade på honom sist bekräftade att det nog är så). (Hans diagnos är "autism med hyperaktivitet" eftersom han fick den när han var liten.)

Och om någon undrar så är det inte att han inte får tillräckligt med kärlek. Det är som att han inte registrerar det, ja eller snarare kopplar det till att han själv ska anstränga sig och bete sig. Det är mysigt för stunden men finns inte kvar i hans kropp när det är slut på uppmärksamheten. Vi får i alla fall oftast inte något tillbaka. Som när maken spelat datorspel med honom långa stunder. Det blir ändå skrik och dåligt beteende när maken vill sluta. Oavsett hur länge de spelat. Han blir sällan nöjd. Och han kan ha fått mycket kärlek av mig och går direkt och bråkar med sina syskon, t ex medan jag ordnar något åt honom som en macka eller ett glas citronvatten. Det blir rätt irriterande i längden.

Det blev rätt mycket gnäll idag, men jag orkar inte vara munter. Det är uppenbart att lillebror har ett huvud för sig. Ni får se två bilder från farfars och hans frus hus i Danmark som vi lånade. Den ena en tavla på några damer som lillebror sa godnatt till första natten "för säkerhets skull" och den andra en läskig växt som han flyttade på mitt i natten eftersom den liknar häxan Meduzas hår från filmen "den lilla sjöjungfrun". "Lillasyster kan ha den!" Tavlor och växer är farliga, men inte att gå ut i vattnet upp till hakan när man inte kan simma.... Man får försöka ha lite humor också i detta rent ut sagt elände.


onsdag 25 juli 2018

Långkalsongerna är på!

Finns det någon mer här som idag upptäckt att ett barn haft långkalsonger under mjukisbyxorna? 😅 Eftersom vanliga kalsonger är så osköna så måste man gå runt i långkalsonger året om. Och när kompisen kommer på besök så måste man ju ta på sig vanliga kläder och då tar man dem utanpå långkalsongerna. Fullt logiskt. Blir man svettig, dessutom på vår ovanvåning där det är extra varmt just nu, kan man ju bara dricka mer vatten.

Vi har annars låtit honom springa runt i shorts utan kalsonger under. Men nu hittade han tydligen inga shorts som dög.