När jag satt och ammade plutten i våras så hann jag läsa en hel del böcker. Jag läste bl a psykiatern och hjärnskannaren Daniel G Amens bok "Healing ADD". En mycket bra bok som jag rekommenderar er att läsa även om den bitvis är lite tung. Där står följande:
"In dealing with kids, employees, and spouses with ADD - NO YELLING" Many people with ADD have low activity in the front part of their brains, due to lower levels of the neurotransmitter dopamine. As a way to feel more alert they often find themselves seeking conflict or excitement. They can be masterful at making other people mad or angry at them. Do not lose your temper with them, because it often makes things worse. If they get you to explode, their unconscious, lowenergy frontal cortex turns on and unconsciously they come to crave it. Never let your anger be their mediciation. They can get addicted to it."
😮
Sammanfattat på svenska: Vissa personer med ADD/ADHD sätter igång på bråk och skrik undermedvetet för att kicka igång sitt eget, från början låga, dopamin. Detta ger deras hjärnor ökad vakenhet. Det kan bli så illa att det blir ett beroende. Man bör undvika att låta sin egen ilska bli deras "medicin" eftersom de kan bli beroende av det.
Detta stämmer skrämmande väl på lillebror. Han kan komma i ett läge när det nästan inte går att nå honom. Ett läge när han trycker upp katter i ansiktet på andra för att göra dem irriterade. Eller framför TV som alla tittar på. Han bara fortsätter trots tillsägelser. "Jag busar bara" är hans syn på saken. För honom är det något positivt. Hela han spritter till när folk reagerar och blir arga. Han fnittrar överförtjust. Det är samma sak med lillasyster och retsamheter. Han kan reta henne till vansinne och sen springa skrattandes därifrån. Och han kan även göra det mot M, mig och maken, även om vi nog är ganska tröga att få igång i jämförelse med lillasyster. Han slutar inte förrän det går överstyr och någon blir för arg på honom, så han blir ledsen. Det har nog alltid varit så och vi har undrat så vad det beror på. Och varför han aldrig lär sig av sina misstag. För samma bråk händer igen och igen. Nu inser vi att det är hans sätt att hålla sig vaken. Att öka sitt dopamin. Det är egentligen rätt sorgligt. Han gör det för att väcka sig själv och har blivit beroende av vår ilska och vårt skrikande. En copingstrategi som så mycket annat.
Och jag kan själv förstå hur det funkar. Jag tror att vi alla kan det. Inget väcker en så som ett ordentligt gräl. Man känner verkligen att man lever då. Sinnena går på högvarv. Försök att somna direkt efter ett ordentligt gräl om du kan! Finns det någon som kan det? Och jag förstår äntligen varför vissa envisas med att se skräckfilmer. De väcker också en. Själv hatar jag dem och undviker dem. De ger mig inget. Ja eller det blir för mycket för mig. Jag mår dåligt av dem. Men sen har inte jag ADHD heller utan en naturligt hög vakenhet. (Därmed inte sagt att alla med ADHD gillar skräckfilmer eller bråkar för att kicka igång sitt dopamin.)
Detta går också i linje med datorspelsberoendet lillebror har. För i spelen så får man små belöningar hela tiden. Några poäng här och där. Man tar ett mynt eller ett verktyg. Hittar järn i Minecraft. Osv. Snabba belöningar som gör att dopaminet frisätts. Det funkar förresten på samma sätt med facebook sägs det....😉
Naturligtvis måste vi bryta detta för lillebror. För oss föräldrar är det relativt lätt. Vi är ju ändå vuxna och när man förstår detta så är det lättare att byta strategi själv. Inte bli arg eller höja rösten. Man kan t ex busa på ett positivt sätt med honom. Börja killa honom t ex. Eller fjanta själv på ett ok sätt. Han skulle busa med M ikväll och då sa jag åt honom att jag skulle "gos-nappa" honom istället för kidnappa. Jag kramade om honom och pussade på honom. Dvs att försöka byta ut det dåliga beteendet mot ett roligt bus istället. Det är givetvis svårare för syskonen, speciellt lillasyster som verkligen går igång på hans retande. "Han trycker på alla mina knappar" sa hon senast igår när vi pratade om det och hon var ledsen för problemen hennes reaktion (skrikande, slag, hämndaktioner) skapar." Jag hade inte varit sån i familjen om vi inte hade haft lillebror." sa hon uppgivet. Och det är förmodligen sant för hon och M bråkar aldrig. Vi kom fram till att de nog bråkat 5-10 gånger under sina liv. Det man som vuxen får göra när lillebror försöker trigga lillasyster är att lugnt dela på barnen, helst i början när det händer. Släcka elden innan den hinner ta sig. Försöka att han inte får igång sitt dopamin av ett problematiskt beteende och styra över det till andra bättre sätt. Han är ändå bara 10 år, så det är ju vi föräldrar som får sitta i förarsätet här. Och lillasyster vet så väl att han bara retas för att hennes reaktion är det roliga. Men hon kan inte styra sig själv då, säger hon. Som sagt, vi vuxna sitter i förarsätet....
Näringsmässigt så finns det ju lite man kan testa, dvs ge sånt som är byggstenar till dopamin. Och så finns ju medicin så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar