Igår var vi på föräldraintervju som en del i utredningen av lillebror. Vi kom att prata om det här att lillebror fnissar hysteriskt när vi vuxna är arga. Inte en enda gång backar han för att vi är arga. Tvärt om blir allt ännu roligare då. Busen eskalerar. Blev pappa arg när han skrev med bläck på skumgummimadrassen, då skriver han på väggen nästa gång. Det blir kanske ännu roligare? Ja, exakt detta har faktiskt hänt här hemma.
Psykologen förklarade att det där med skadeglädje egentligen är något komplext. Att man måste förstå hur ens egna handlingar påverkar andra och hur de känner. Något som ofta är svårt för NPF-barn. Så hon trodde inte alls att detta beteende beror på skadeglädje. Hon sa att det är vanligt att NPF-barn gör så. Det är helt enkelt roligt, för att vi vuxna ser ganska roliga ut när vi är arga. Vi får lustiga miner i ansiktet. Överdrivna miner. Har man då svårt att se ansiktsuttryck från början, blir detta extra roligt.
Ja, vi har ju fattat att man absolut inte får tappa kontrollen över sig själv med lillebror och bli arg. Då är det kört. Skönt att få denna tydliga förklaring. Och skönt att han inte gör det av skadeglädje. Han är ju egentligen en go och snäll kille.
Jag fick tillfälle att använda denna kunskap idag. Lillebror hade först stämplat ena handflatan full med stämplar, under ett obevakat ögonblick (ja det finns sådana, men borde inte finnas). Därefter gick vi in i badrummet för att tvätta bort färgen. Jag fick springa ut och kolla till maten på spisen. Han var i badrummet själv en stund, men kom sen ut och hämtade mig till badrummet.
"Titta vad jag har gjort!" *Fniss, fniss*"
Det var en stor vattenpöl på våtmattan. Jag antog pokerface. Rörde inte en min, varken i ilska eller ens ett litet flin för att han var så söt. (Ja, det händer att jag inte klarar att hålla masken.)
Han fortsatte:
"Vatten på gooooolvet!" *Ett nöjt förväntansfullt flin*
Fortfarande pokerface. Jag tog ett djupt andetag och förklarade lugnt att det inte var så bra, för att man kan halka och skada sig. Och att man inte kan springa runt på jättelänge, om man bryter ett ben. Jag frågade om han ville riskera det.
"Nej!"
Han såg lite förskräckt ut. Förmodligen för att han älskar att springa. Och sen hjälptes vi åt att torka upp vattnet. Han lovade att inte göra om det. (Men den som lever, får se....)
Varför skulle inte detta sätt funka på alla barn? Måste man säga till på skarpen, ryta ifrån och antingen bli eller spela arg? Har det något egenvärde? Mer än i de fall då man måste få stopp på någon som gör något farligt, t ex håller på att springa ut framför en bil? Eller slåss. Är det inte bättre att spara rytandet till dessa situationer, så fattar barnen allvaret direkt?
Och självklart gör man misstag och skäller för småsaker. Även jag. Men jag skriver kanske inget långt blogginlägg om sådana situationer.... Inte bör man vara så hård mot sig själv, för att man misslyckas ibland. Ta lärdom, be barnen om ursäkt och gå vidare! För vi gör ju vårt bästa allihopa, eller hur!? Det är ju ingen semester att vara NPF-förälder, precis....
Psykologen förklarade att det där med skadeglädje egentligen är något komplext. Att man måste förstå hur ens egna handlingar påverkar andra och hur de känner. Något som ofta är svårt för NPF-barn. Så hon trodde inte alls att detta beteende beror på skadeglädje. Hon sa att det är vanligt att NPF-barn gör så. Det är helt enkelt roligt, för att vi vuxna ser ganska roliga ut när vi är arga. Vi får lustiga miner i ansiktet. Överdrivna miner. Har man då svårt att se ansiktsuttryck från början, blir detta extra roligt.
Ja, vi har ju fattat att man absolut inte får tappa kontrollen över sig själv med lillebror och bli arg. Då är det kört. Skönt att få denna tydliga förklaring. Och skönt att han inte gör det av skadeglädje. Han är ju egentligen en go och snäll kille.
Jag fick tillfälle att använda denna kunskap idag. Lillebror hade först stämplat ena handflatan full med stämplar, under ett obevakat ögonblick (ja det finns sådana, men borde inte finnas). Därefter gick vi in i badrummet för att tvätta bort färgen. Jag fick springa ut och kolla till maten på spisen. Han var i badrummet själv en stund, men kom sen ut och hämtade mig till badrummet.
"Titta vad jag har gjort!" *Fniss, fniss*"
Det var en stor vattenpöl på våtmattan. Jag antog pokerface. Rörde inte en min, varken i ilska eller ens ett litet flin för att han var så söt. (Ja, det händer att jag inte klarar att hålla masken.)
Han fortsatte:
"Vatten på gooooolvet!" *Ett nöjt förväntansfullt flin*
Fortfarande pokerface. Jag tog ett djupt andetag och förklarade lugnt att det inte var så bra, för att man kan halka och skada sig. Och att man inte kan springa runt på jättelänge, om man bryter ett ben. Jag frågade om han ville riskera det.
"Nej!"
Han såg lite förskräckt ut. Förmodligen för att han älskar att springa. Och sen hjälptes vi åt att torka upp vattnet. Han lovade att inte göra om det. (Men den som lever, får se....)
Varför skulle inte detta sätt funka på alla barn? Måste man säga till på skarpen, ryta ifrån och antingen bli eller spela arg? Har det något egenvärde? Mer än i de fall då man måste få stopp på någon som gör något farligt, t ex håller på att springa ut framför en bil? Eller slåss. Är det inte bättre att spara rytandet till dessa situationer, så fattar barnen allvaret direkt?
Och självklart gör man misstag och skäller för småsaker. Även jag. Men jag skriver kanske inget långt blogginlägg om sådana situationer.... Inte bör man vara så hård mot sig själv, för att man misslyckas ibland. Ta lärdom, be barnen om ursäkt och gå vidare! För vi gör ju vårt bästa allihopa, eller hur!? Det är ju ingen semester att vara NPF-förälder, precis....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar