Inte så lämpligt

Idag var jag på framsidan när brevbäraren kom. Hon körde upp sin lilla bil ända upp på trottoaren och sträckte sig långt för att nå lådan. Jag skyndade mig fram för att ta posten och bespara hennes rygg mödan. Då tittade hon på mig och tunnorna som stod bredvid brevlådan och sa:

"De står inte så lämpligt."

"Näe." sa jag och var förvånad över att jag själv inte tänkt på detta.

Då upprepade hon sig, för att jag skulle förstå piken, vilket jag naturligtvis redan hade gjort:

"De står inte så lämpligt."

"Jag kan flytta på dem." svarade jag. Hon körde iväg och jag flyttade in tunnorna på tomten.

Efteråt kom jag att tänka på varför vi egentligen kommunicerar så där med varandra. Skulle "De står inte så lämpligt" ha sårat mig mindre än "Du är snäll och flyttar på tunnorna, så jag kommer åt lättare i framtiden"? Om jag nu hade varit en känslig typ, vilket jag absolut inte är. Det är ju bara fakta, som inte har så mycket med mig att göra. Och om de där tunnorna verkligen irriterade henne varje dag, kunde hon antingen ringt på (jag är oftast hemma), eller lagt en vänlig lapp i brevlådan. Jag tog inte ens åt mig faktiskt.

Men i alla fall. Detta är ett exempel på otydlig kommunikation. Jag tror att de flesta bokstavstolkare, trots allt skulle förstå denna pik. Kanske inte alla. Någon enstaka skulle nog bara tänkt: "Näe, de står i vägen för henne" utan att komma på tanken att flytta tunnorna. Jag tar exemplet för att vi dagligen säger så många pikar till varandra, som kanske är lite mindre lätta att förstå än denna.

Varför sa hon inte:
"Du är snäll och flyttar tunnorna antingen 1 meter bakåt eller 2 meter åt sidan. Då kommer jag åt lättare i framtiden. Tack!" ?

Det hade varit betydligt tydligare. Och så hade hon haft chans att ge information om hur mycket som hade behövts. Nu stod jag ju där och funderade på om jag verkligen hade flyttat dem tillräckligt mycket.... Ingen förlorar på tydlighet!

Och så kunde hon faktiskt varit lite vänligare. Fattat att jag hade gott uppsåt, där jag kom springande mot henne för att hon inte skulle behöva sträcka på ryggen. Ett leende eller något vänligt ord, hade lättat upp situationen. Tur jag inte är känslig. Och positiv förstärkning funkar ju alltid bättre, inte bara på barnen, utan även på oss vuxna. Nästa gång sopgubbarna ställt tunnorna fel, kommer jag tänka på den sura brevbäraren. Och inte direkt få några trevliga vibbar. Jag flyttar tunnorna, men det kommer inte kännas kul.

Och chansen att jag kommer skotta när det snöat flera decimeter på förmiddagen, hade varit större om hon hade varit trevlig mot mig. Då hade jag fått positiva vibbar och förmodligen ansträngt mig för att göra den trevliga brevbäraren glad. Men den sura brevbäraren, hon kan kanske ha det? Pallar inte gå ut i snön.... Jag kanske låtsas att jag är på jobbet som alla andra, och "tyvärr" inte kan skotta innan posten kommer....