Logopedens tips

För ett tag sedan var jag på återbesök hos logopeden med lillasyster. Det går framåt med hennes tal, men hon behöver fortfarande en del stöd.

I flera år har jag hört att "man inte ska rätta barn". Så det har jag/vi följt. För inte vill man klanka ner på sina egna barn, som gör sitt bästa när de pratar. "De lär sig bara man själv säger orden rätt", hör man också. Men det är fel tänkt, säger logopeden. Självklart ska man hjälpa dem med talet, som med allt annat i livet.

Hon var dock noga med att man aldrig ska klanka ner på barnen för att de säger fel. Men man kan absolut informera dem vad det heter och hjälpa till. Det är inte samma sak som att kritisera dem. Okej självklart ska man inte rätta barnen hela tiden, för då pallar de ju inte prata. Men ibland med fingertoppskänsla och på ett positivt sätt. Kanske leka fram det? Och barnen hör kanske att de säger fel och vill rätta till det?

Jag gick faktiskt hem och testade detta på lillebror, som länge sagt "tovl", "evla" och "fiml." Jag sa "tollllllv", "ellllllva" och "filllllm". Sen härmade han mig och kunde faktiskt på första försöket och blev jätteglad för det. Och fick mycket beröm av mig. *Skutt, skutt*

Och lillasyster har också gjort framsteg. Från "möt" till "mjölk". Igår lärde jag henne att säga "öppna" istället för "öppa". Och imorse kom helt plötligt "pappa vakNa" istället för "pappa vaka". Det hade vi inte ens övat.

Och "s" och "k" övar vi genom att härma ormar och tåg. Hon tycker att det är roligt att försöka. Men när det blir för svårt, så avbryter vi och för över uppmärksamheten på något annat.

M har haft problem med sche-ljudet. Då får barnen använda prefixet "skit-" och säga saker som skitroligt, skitbra osv, tipsar logopeden. Äldre känsliga släktingar och andra, får tåla det. Jag och maken testade att själva prata så, för att få M att öva. Men han tyckte det lät så fult och vägrade. Då kunde han helt plötsligt säga både skit och "sju sjösjuka sjuksköterskor". Funkar det inte på ena sättet, funkar det på andra.....