Barnens reaktioner på morfars död

Igår när jag la mig, så hade jag lite ångest inför att berätta för barnen om deras morfars död. Vad skulle jag säga? Men när jag vaknade i morse, så kom det naturligt.

Lillasyster hade förstås fått en förvarning tidigare på fredagskvällen, efter att sköterskan hade ringt och hon såg mig ledsen. Hon kramade om mig då, och sa sen: "Mammi, titta ut på himlen. Den ä orange och blå." Lilla hjärtat ville pigga upp mig med en vacker solnedgång.

Jag började med att berätta för lillasyster att det blivit som jag sagt tidigare. Vi pratade om det. Hon tittade på mig med stora ögon och hade några frågor, och vi pratade lite om när jag var en liten flicka. Därefter gick vi ner och berättade för M. Han blev lite ledsen, men tog det rätt bra. Han vet ju om sin morfars missbruk sedan länge. Vi har hela tiden varit ärliga med detta, för M hör och minns mer än vad man tror. Jag har ju varit väldigt ledsen i perioder och M har ju undrat varför morfar inte varit här under långa perioder.

Nu fick även lillasyster veta att det finns något som heter sprit, som morfar drack för mycket av och som gjorde honom gammal lite fortare än annars. Jag sa så till barnen, för att deras farmor, farfar och mormor också ska dö nu. Jag visade korten på pappa från förr-förra inlägget, för M och lillasyster och förklarade att så hade morfar sett ut när jag var lite och jag bodde hos honom. Då undrade M och lillasyster hur det såg ut när han drack sprit och varför jag inte tagit kort på det. Det fick mig att dra på munnen lite. (Visst får man skratta åt roliga barnkommentarer? Annars orkar jag inte....) Lillasyster undrade hur mycket sprit han hade druckit. "Visa med ajmana" uppmande hon. Och jag sträckte ut mina armar och visade jättemycket. "Oooooj!" svarade hon.

Därefter gick jag upp till lillebror och väckte honom. Jag berättade även för honom, och även han hade några följdfrågor, men verkade inte så ledsen just då. Vi gick ner och jag pratade med barnen om himmelen och änglar. Berättade om olika saker som vuxna tror händer efter döden. Allt för att ge dem olika strategier på hur de kan tänka och känna. Jag frågade om någon trodde att morfar hade blivit en ängel. Nej, det var det ingen som trodde. Lillasyster trodde dock att han hade blivit en fågel och lillebror trodde att han hade blivit ett genomskinligt spöke. M visste inte. Det där med fågeln tror jag kommer från filmen "Loranga, Masarin och Dartangjang". Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen åt det också. Pappa hade skrattat gott, om han hade hört det.

Jag förklarade att det är helt okej att vara arg, ledsen eller glad. Vilket man vill. Lillebror och lillasyster var mest arga på spriten. M var mest tyst faktiskt. Jag förklarade att jag kommer vara ledsen till och från, men att det inte är farligt. Att det går över och att gråten hjälper mig att må bättre.

Barnen kom igång med att leka och jag gjorde lite frukost. Maken kom upp. Det hade varit en rätt fin morgon ändå. En lugn fin stund med barnen. Efter frukosten läste vi Herr Muffin. Vi läste även "När farfar blev ett spöke", eftersom vi råkade ha den hemma och den passade så bra. Lillebror och lillasyster tyckte till och med att den var spännande och kul.

En stund efter bokläsningen så drog barnen igång värsta busleken ute i trädgården. Jag vet faktiskt inte vad de höll på med eftersom jag lagade lunchen, men jag fattade att ingen av dem löd maken, eftersom han var mäkta irriterad. Maken kom in och sa: "Nu åker jag och handlar lite. Du får ta hand om dem." Vi åt lunch jag och barnen, och därefter fortsatte lillebror och lillasyster busleken. De gjorde gegga i sandlådan. Lillebror tog en spade med gegga och slängde på trädäcket, smetade ut och började hoppa i den. "Plaska, plaska" sa han så hoppade båda glatt i det. Jag stannade upp och såg hur lyckliga de såg ut. Den där sandlådan fixade pappa åt oss för några år sen. Han snickrade den utifrån sin egen ritning. Jag såg framför mig hur pappa skulle ha skrattat åt buset, så jag lät dem hållas. Efter ett tag, så sa jag åt dem att nu fick vi städa innan maken kom hem och såg det. Vi hjälptes åt att borsta och skölja bort sanden.

Efter lunchen, så följde jag med lillasyster på barnkalas. Jag kände att jag behövde något annat att tänka på. Och pappa hade inte velat att lillasyster skulle missa kalaset. Det var rätt skönt med ett avbrott faktiskt. Och lillasyster hade jättekul.

När vi kom hem igen var maken i väldigt risigt skick. Han var vit om läpparna för att han hade så ont. Han fick gå och lägga sig på spikmattan, medan jag lagade middag. Lillasyster ropade på mig att jag skulle komma. Hon sa åt mig att hon hade sett något runt på himlen som flög iväg. "Kanske vaj de mofa?" Jag sa att det mycket väl kunde ha varit det. Att han kanske ville flyga hit och säga hejdå till henne. Hon nickade förnöjt och sa att det runda kanske hade varit en fågel ("morfarfågeln").

Efter maten så frågade jag lillebror hur han kände inför att morfar hade dött. Jag påminde honom om hur det hade varit när morfar var här sist. Att han hade visat morfar iPadspelen, att morfar hade läst saga och att morfar hade haft med sig julklappar. "Men jag vill att han ska hälsa på igen." sa lillebror och såg helt ledsen ut. Det var bara att hålla med. Jag höll om honom, så var vi ledsna tillsammans en kort stund, innan lillebror virvlade vidare till nästa aktivitet.

Jag frågade M hur han kände, men han svarade bara: "Inte så mycket." Jag tror att det är för att han har svårt att förstå och sätta ord på sina känslor. Jag förklarade att jag känner det, som han hade känt det om jag eller maken hade dött. Då förstod han mina känslor i alla fall.

En av de sista sakerna som hände på kvällen, var att lillebror tittade in i spelskåpet. Han frågade mig om jag ville spela Bamsespelet med honom. Jag sa nej, eftersom jag var ledsen, men han stod på sig. Då kom jag på att det var det enda spelet i skåpet som vi fått av deras morfar. Jag undrar om han minns att jag sagt det: "Det här spelet har vi fått av morfar." Eller om det var en slump. Vi hann aldrig spela, men spelplanen får ligga kvar på golvet under natten, så spelar vi imorgon.

Lillasyster sprang runt naken och klagade på att hon frös. "Men ta på dig kläder då!" sa maken och jag i kör. Men hon vägrade med motiveringen: "Mammi, du ska väjma mej. Undej täcket." Underbara lilla unge. Hon fick som hon ville. Jag nattade henne under det varma täcket. Precis vad jag behövde idag. ♥

PS. Jag svarar på era kommentarer, när jag samlat ihop mig lite.