Idag fick jag flera svåra frågor av M.
M: "Syns det att man har Asperger?"
Jag: "Nej, det syns inte, om du inte viftar. Det sitter bara i hjärnan. Kan du se någons hjärna? Kan du se på mig om jag också har Asperger?"
M, väldigt tveksamt: "Har du det?"
Jag: "Nej, jag är neurotypisk? Ser du det?"
M: "Nej. Varför kan man inte ta bort Asperger?"
Jag: "Det går kanske, men ingen vet säkert hur. Kanske om man inte äter gluten, t ex. Hade du velat ta bort Asperger?"
M: "Hade du?"
Jag: "Bara det som är jobbigt för dig, t ex det som känns i din hand, att du måste vifta. Bara det som är jobbigt för dig, inte det som är bra tack vare Asperger. Jag älskar dig som du är. Vilket hade du velat vara neurotypisk eller Aspergare?"
M: "Neurotypisk. Du då? Önskar du att du var aspergare ibland?"
Jag: "Ja, ibland är jag avundsjuk på aspergare, t ex för att jag inte kan minnas saker lika bra, men jag funderar inte så mycket på det. Man är ju det man är och kan inte bli det andra. Så kommer det nog alltid att vara, att man vill vara det man inte är."
Puh, det gäller verkligen att tänka efter, nu när vi slutat med gluten för att han ska bli bättre. Vi vill ju att ADHDn ska försvinna eller bli bättre. Det vet han, men samtidigt så får han inte tro annat än att vi älskar honom precis sån som han är. Men det går inte att komma ifrån att kritik mot hans funktionshinder, automatiskt är kritik mot den han är, mot hans personlighet. Jag tror inte att den nya dieten triggat hans funderingar. De har kommit upp innan, och jag tror att de gör det förr eller senare, hos alla barn som fått reda på att de har en diagnos. Det är viktigt att diskutera hans önskan att bli av med funktionshindret med honom på ett bra sätt och ta dessa känslor på allvar, men puh så svår balansgång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar