Besök hos ögondoktorn

Ända sen två av Ms klasskamrater fick glasögon har M varit rädd för att han också ska få det. Nästan varje dag har han frågat vad man gör om ett barn ser dåligt och om det finns barnlinser. Det är ju lite lustigt, eftersom han sedan länge tyckt om att gå omkring med solglasögon på sig och t o m krävt att få ha dem med till skolan. Trots att vi pratat om detta otroligt mycket, har inget vi sagt har hjälpt. Rädslan har varit lika stor ändå, även att lillasyster skulle få glasögon. "Vad gör man om en bebis ser suddigt?"

Så när det var dags för honom att gå till ögondoktorn, var det läge att vara lite listig. Och det var inte svårt, eftersom ögondoktorn fanns hos min optiker och jag behövde välja ett par nya glasögonbågar. Han hade dessutom avskytt mina gamla glasögon så mycket, att han ville vara med och välja nästa gång. Ja, det var faktiskt han som drog sönder de gamla, när han skulle slita av dem eftersom de var så fula. (Det var billiga lågkvalitetsglasögon, så det gjorde inte så mycket. De går dessutom att limma.) Ja, så trixet var enkelt: "Kan du följa med mig att välja nya glasögon?" Självklart ville han det...

Väl i bilen, när jag spänt fast honom och startat motorn (=då han inte kunde dra sig ur), berättade jag att han även skulle till ögondoktorn. Jag sa att det inte var något konstigt - att alla barn måste kolla synen ibland precis som gå till tandläkaren. Han blev lite osäker, men accepterade faktum.

När vi kom fram till optikern tittade vi lite på bågar, sen var det dags för honom att få ögonen mätta i en maskin. Det gick bra. Doktorn kom och hann inte mer än peka på tavlan med bokstäver förrän M läste dem allihopa i rask takt. Doktorn undrade lite varför vi kommit dit... Jag berättade. Sen tog han fram ett par glasögon med ett rött och ett grönt glas. De används för att kolla astigmatism, som jag själv har. Jag tänkte, att det här går kanske inte, eftersom M hatar färgen rött och säger att den lyser starkt, som en lampa. Men jag antog samma initiala strategi som jag alltid gör när jag blir tveksam till att något funkar: Jag håller låg profil och gör ingenting och ser vad som händer. Och det gick faktiskt bra. Han gjorde testet. Därefter tittade doktorn honom i ögonen.

Reslutatet: Lite översynt och lite astigmastism, men inget som inte hjärnan kan kompensera. M a o ser han jättebra! Doktorn skulle egentligen droppa vätska i hans ögon, för att titta hur det ser ut när ögat slappnar av, men han struntade i det, eftersom han märkte hur otrygg M var (frågade flera gånger ifall han behöver glasögon). Han trodde inte att det skulle ge något ytterligare och han behöll hellre Ms förtroende till nästa gång.

Efteråt var M glad och nöjd och jag påminde honom om vad doktorn sagt: Vi kunde vara lugna tills han var åtminstone 12-13 år. Innan dess behöver han inte oroa sig för glasögon. Det gjorde honom märkbart lugnare och sedan dess har han inte ställt de där frågorna om barnlinser.

Jag förklarade för M varför jag lurat honom och han förstod och var inte arg. Jag sa att jag inte ville att han skulle vara orolig en hel dag innan, för något som inte var farligt. Jag frågade om något gjort ont eller varit obehagligt, och det hade det inte.

Sen valde vi ett par bågar till mig och på väg till bilen gick vi ett varv runt en kyrka han älskar att titta på. M blev totalt sett nöjd. Å skönt för oss att veta, att hans svårigheter med synintryck sitter i hjärnan, inte i ögonen. Lika bra att kolla upp ordentligt. Att vi inte tänkt på det innan. Dessutom var det gratis.