Lek - mänsklighetens kärlekshistoria

Jag tittar/lyssnar just nu på en föreläsning av Hilde de Clercq på Urplay. Den är 2 timmar lång, men jag ska försöka ta till mig allt hon säger. I början diskuterar hon det där med vanliga barns lek. Att barn har något slags kärleksförhållande till sina leksaker. 

"The faithfulness of a child to his toys through the centuries is one of the great love stories of mankind."

(Frazer, 1972)

Hon säger att eftersom barn med autism leker i mindre utsträckning, så missar de detta kärleksförhållande. Helt eller delvis, antar jag att Hilde menar.

Det kändes väldigt knäckande att tänka så. Jag har mera tänkt, att sönerna inte lider så mycket av att inte leka. Men det är ju helt klart något de missar. Både något som är kul och något som behövs för deras utveckling.

Visst leker killarna ibland, och ofta tillsammans. Idag lekte de tillsammans med duplo. Det var jag som startade leken. Jag vill ju försöka få igång lite "vanlig" lek hos dem, om det går. Duplogubbarna gjorde lite olika saker med bilarna i sitt garage. Killarna övergick dock raskt till någon slags konstruktionslek, då de gjorde en fästning av det som jag hade tänkt som ett garage. Det var i och för sig en rätt avancerad konstruktionslek, när de diskuterade hur de skulle försvara sig mot tjuvarna. Jag lät dem hållas. Klart att den leken fyller någon funktion den med, om inte annat socialt genom att de båda får jämka med varandra.

Jag jämför dock deras lek med hur lillasyster leker. Hon vill leka mamma-pappa-barn, med mig. Jag ska vara pappan, och hon mamma, dvs mig. Tillsammans har vi tre barn. Självklart fyller leken sin funktion. Hon behöver den för att förstå mig. Jag hittar på att våra barn busar, och gör rätt lika saker som hon gör, t ex kan de inte vänta, utan tjatar. På ett kul sätt naturligtvis, så lillasyster skrattar och känner igen situationen. Hon tjatar inte lika mycket längre faktiskt, sen vi börjat leka den leken. När hon leker mamma-pappa-barn med maken, är hon alltid pappan och maken mamman. Hon leker alltså alltid att hon är den föräldern som hon leker med.

Klart att flera års missad rollek, gör att man får svårare att förstå andra. Om man inte leker att man tar andras perspektiv som barn, så är det svårare att göra det på riktigt som vuxen. Jag tänker att det ändå kanske går att kompensera detta delvis, genom att använda sönernas starka logik och omformulera situationer, såsom jag brukar: "Hur hade DU känt om...."

Jag har tänkt på det tomrum som ändå måste uppstå inom barnet. Vad ska de göra istället för att leka? Jag minns hur M snurrade på hjulen på leksaksbilar som liten, när han inte förstod poängen med att köra med dem. Eller fastnade på detaljer. Eller tog sönder saker för att se hur de var konstruerade.

Jag tänkte lite till, och kom på att förutom med konstruktionslekar, så har nog killarna fyllt det där tomrummet med datorspel. Just nu vill båda spela spel tillsammans, mest hela dagarna. De får inte göra detta hela tiden, men rätt så mycket faktiskt. Det är av tre anledningar:

1. Om de nu inte leker och har förlorat en "kärlek" i livet: Ska vi då ta en annan ifrån dem? Kärleken till datorspel. Bo Hejlskov Elvén påpekar att många spel är sociala, och att de därför är bra för många barn med speciella behov. Överläkaren på autismteamet här i Lund där vi bor, rekommenderar datorspel som arbetsminnesträning. Det är kanske inte så farligt som folk i allmänhet har för sig? Man hör ofta att barnen max får spela 1 timme om dan - sen ska de leka eller röra på sig. Det gäller kanske mest neurotypiska barn? Om man har barn som ständigt är i rörelse även när de spelar spel (pausar spelandet några sekunder och springer en runda i huset eller bara står och skuttar upp och ner), då faller det senare argumentet. Och som jag skrev ovan, så leker de ändå inte som andra barn, så vad ska de göra istället när man stängt av datorn? Speciellt nu på vintern när det är så kallt att det knappt går att vara ute. Mera konstruktionslekar? Är det bra för utvecklingen att bara leka konstruktionslekar hela dagarna?
2. Båda sönerna är faktiskt rätt duktiga på datorspel och datorer. Lillebror är alltid den som får hjälpa till med Ipaden på dagis. Till och med fröknarna frågar honom om hjälp. Det här är en styrka sönerna kan ha med sig genom livet. Man behöver inte vara bra på allt, men det kan vara skyddande att vara bäst på något. Jag jämför med när maken spelade fotboll som barn. Han var ständig bänkvärmare, men klarade sig ändå rätt bra mentalt. Han var nämligen bäst på att lägga straffar och fick alltid komma in när det var dags för det. Han klarade att sitta på bänken alla matcher, tack vare detta. Det var helt enkelt skyddande för hans självkänsla, att vara bäst på något moment. (Så hoppas jag dock inte att tränarna gör mot barn idag, utan att alla får komma in och spela lite.)
3. Hemma måste de få vila upp sig. Aspergare har extra stort behov av att ladda batterierna, eftersom deras energi tar slut snabbare. Det får finnas en gräns i hur mycket de behöver öva på sina svårigheter.

Jag har även skrivit om fördelar med datorspel i detta inlägg.