Hjälp med affektregleringen

Jag har läst på flera ställen, att anledningen till att människor med NPF ibland skrattar vid fel tillfällen, som t ex när någon slår sig, är att det är deras sätt att hantera en jobbig situation. De vet helt enkelt inte hur de ska göra när det blir för jobbigt. Skrattar man då, tar man udden av det jobbiga. Om man ser det från deras håll, så är det ju mycket bättre att ha denna strategi än att inte ha någon strategi alls.

Det är klart att detta inte är socialt accepterat, och något som man får jobba med. Jag vet ännu inte hur. Speciellt lillebror måste få andra verktyg att använda istället. Kanske kan man lära honom att fråga hur det gick? Eller ge en klapp på axeln eller kanske en kram? (Han tycker om kramar.) Detta är otroligt svårt tycker jag, speciellt som folk runt omkring kan bli arga och är väldigt oförstående. Det är nog något som man får hantera i varje situation när det uppstår. Och absolut inte skälla. Då skrattar lillebror bara mer, eftersom det ju bara blev ännu jobbigare när han fick skäll. Då behövs mera skratt för att lätta upp. Det ger en ond cirkel av skäll och skratt.

Jag har kommit på att man kan använda att de har nära till skrattet i jobbiga situationer, till sin fördel. Man kan sätta igång det, vid tillfällen då det är social accepterat att skratta. T ex när något trilskas. När man kämpar med något, och frustrationen byggs upp inombords. När något barn är nära att ha ett utbrott. Och det funkar perfekt på alla tre.

Vi har numera följande saker som busar med oss, fjantar med oss, knasar, luras osv:
* Vinterskor (svåra att få på)
* Dragkedjor (som kärvar)
* Kepsar (som flyger iväg)
* Legobitar (som vägrar lossna)
* Dörrar (som tar tid att låsa upp)

Och mycket annat, även barnen. Lillebror gjorde en vurpa ur pulkan idag. Han bara låg där och tittade på mig med stora ögon och visste inte hur han skulle regera. "Busade du ur pulkan med en kullerbytta?" frågade jag. "Gör inte det igen!" Och så skrattade vi båda.

Ibland händer det att jag får hans arga min. Då vet jag att smockan hänger i luften. Jag brukar säga: "Åh nej! Inte den arga minen. Då kissar jag ner mig." Det tar alltid udden av hans ilska och vi börjar skratta. För att han ska komma in på rätt spår och inte återfalla i ilskan, kan jag säga: "Visa inte den arga minen igen" eller "Jag får se den arga lilla minen igen". Han gör den, och sen säger jag meningen igenom. Då skrattar vi igenom och han kan inte motstå att bli glad.

Halva grejen är förstås att man som vuxen reagerar och göra överdrivna miner. Spelar förvånad och upprörd. Barnen vet att det är på lek. Att mamma fjantar. Men det gör ju inget. Det fungerar och gör frustrerade barn glada och minskar antalet konflikter.