Hur jag känner efter att lillebror fått autismdiagnosen

De flesta i lillebrors närhet, är förvånade över att han faktiskt fick en autismdiagnos: Släktingar, vänner, pedagoger, osv. Jag tror att den största anledningen är att jag själv länge sagt att jag tror att han har ADHD, men nog inte autism. Jag har länge känt mig helt säker på att han har ADHD. Jag har gjort det enda sen M fick den diagnosen och jag lärde mig vad ADHD är, ja eller rättare sagt vilka symptomen är. Autismen har inte varit lika tydlig. Det är främst det senaste halvåret som detta gått upp för mig och som jag tänkt på honom som en liten aspergare. Lillebror är väldigt högfungerande, och har färre svårigheter än M. "Men nu ska vi inte jämföra med M. Vi ska jämföra med jämngamla barn." som specialpedagogen som utrett både sönerna sa.

Jag har fått många frågor hur jag känner det nu. Jag tror att jag känner mig lugn. Det är alltid bra att veta så tidigt som möjligt. Lite chockad är jag allt, men mest över att jag stundtals faktiskt varit ensam med att ta hand om 3 barn, varav två med autism och ADHD och den tredje väldigt litet. Det verkar som att många börjar förstå att jag haft det lite tufft på sistone, när maken varit dålig. Många undrar hur det har gått ihop sig egentligen. Maken har förstås gjort sitt bästa och allt vad han orkat, så helt ensam har jag verkligen inte varit. Och vi har haft en del LSS-timmar. Trist bara att det ska behövas en diagnos, för att vissa ska förstå. Vi har ju levt med lillebror hela tiden, och har länge sagt att det är han som kräver mest av oss föräldrar, i kreativitet, ork och tid. Så det blir lite konstigt när folk hör av sig och säger att de är ledsna för vår skull, nu när lillebror äntligen mognat, minskat sitt utåtagerande betydligt, och blivit en underbart go och omtänksam liten kille.

Klart att det känns lite ledsamt när jag tänker igenom vilka svårigheter lillebror kommer ha genom livet. Men någon sorg för egen del, känner jag inte. Lillebror är så himla lik maken. Maken sa förresten: "Då har jag väl också autism i sådana fall." när han fick veta. Inte kan jag sörja att jag fött en mindre och sötare version av min man, min livspartner, som jag frivilligt valt att leva med...... Lillebror säger förresten att han ska gifta sig med mig när han blir stor. Jag får absolut inte bli gammal. Och pappa får bli en gammal fajmoj (=farmor). :)