I pulkabacken

Idag mådde maken lite bättre, så vi beslöt att ta barnen till pulkabacken direkt efter skola och dagis. Maken skulle hämta M och jag de andra två på dagis. Jag skulle ta med snowracern eftersom pulkabacken ligger vid dagis.

"Tar du pulkorna också?" frågade maken.
"De är redan på dagis." svarade jag och skyndade iväg.

Jag utgick ifrån att maken menade lillebrors och lillasysters pulkor och att han själv skulle ta Ms pulka. Fullt logiskt i min hjärna. Självklart var inte Ms pulka på dagis. Varför skulle den vara det? Men maken menade ALLA pulkor. Det fattade ju inte jag, som tyckte det var självklart att jag inte kunde ta med 3 pulkor och en snowracer själv. Jag är ju ingen bläckfisk....

Så när jag hämtade på dagis, dök maken och M upp och frågade efter Ms röda pulka. När maken och jag insåg missförståndet och M förstod att pulkan var kvar hemma, började han yla. Jag skriver yla, för att det är ett sånt genomträngande skrik. Det går genom märg och ben på oss båda föräldrar. Han ylade om den röda pulkan. Lite konstigt, eller hur?! Att pulkan ska vara röd. Rött är ju annars hans hatfärg.

Maken fick bara gå ut med M genom dörren igen, för de kunde ju inte stanna inne på dagis och när M ylade så där. Väl ute lugnade maken M, och fick honom att gå med på att ta snowracern istället.

När jag äntligen hade kommit utanför dörren bestämde sig lillasyster för att hon ville vara först i pulka-tåget. Problemet vad att det inte gick, eftersom hennes pulka inte hade något hål att knyta fast den bakre pulkan i. Hennes lösning när jag inte gör som hon vill, är att skrika ännu mer och ännu mer. Ignorerar jag henne, så blir hon provocerad och skriker ännu mera då med. Alla vägar bär till skrik, alltså..... Men till slut så förstod hon. Och så började jag helt enkelt dra dem, med lillebror först i pulkatåget, det enda sätt som gick.

Väl vid backen skulle hon absolut inte åka pulka. Hon ville gå hem och var allmänt kinkig. Och när M såg oss började han yla om den röda pulkan igen. Han tyckte att jag skulle gå hem efter den. Men det löste sig, för lillebror ville direkt ha snowracern och M fick låna hans pulka. Lite kramar och kärlek fixade så att även lillasyster ville åka lite. I alla fall några gånger, innan hon blev kinkig igen och ville hem.

Tyvärr var det lite för halt i backen. Ishalt på vissa ställen. Maken hade sagt flera gånger till M, att han inte skulle gå där det var som halast. Jag vet inte om han inte hörde, glömde eller struntade i vad pappa sa. Han gick i alla fall mitt i det hala. Till slut började han halka. Pulkan åkte iväg och en vante åkte av när han trillade. Mera yl. M satte sig och slog på isen och skrek att han skulle hugga sönder den med en hammare, och upprepade detta ett antal gånger innan han lyssnade på oss och tog sig därifrån. Ylandes....

Lillebror var dock glad som en liten mört hela tiden. Han körde ganska kontrollerat med snowracern, men lite väl vilt för min smak. Men det gick bra. Och han slet med att få upp snowracern för backen igen,  utan att gnälla alltför mycket.

När vi kom hem, var det lite väl sent med tanke på att blodsockerhalten och att middagen inte var klar. Både M och lillasyster var fortsatt gnälliga. Lillasyster hakade upp sig på en massa saker som absolut skulle vara på hennes vis. Hon skrek och slog mig. Alltså ibland undrar jag över henne..... M skrek på lillebror, som inte verkade göra så mycket mot M. Inte vad som märktes i alla fall....

Jag kan ju säga att min hjärna kändes lite lätt stekt av all skrikstress, där jag stod och försökte få klart middagen. Men det gick tack vare att maken hade lite energi och läste saga för alla barnen.

Som perfekt avslutning på dagen, så drog jag ut en av Ms nyligen gjorda lagningar, med tandtråden. Suck!

Jag måste ha PMS eller nåt, för just nu känns allt jobbigt och ledsamt. Som att dagisfröknarna är så tydliga med att de gärna vill ha ledigt 2 veckor över jul och nyår, och att alla ska hålla barnen hemma då. Ursäkta mig: Jag har två barn med autism och ADHD, en mammig 3-åring och en sjuk make. Jag förstår att de vill vara hemma och vila upp sig med sina familjer, men jag är inte riktigt i position att ta hand om familjen i 2 veckor i sträck. Bara att åka och handla, blir svårt. Maken kan inte handla för han får för ont i kroppen och kan kanske inte heller ta hand om barnen medan jag handlar, om han får alltför ont. (Att jag åker och handlar med alla 3 är helt uteslutet.)

Jag begär inte så mycket egentligen. Jag begär inte att folk ska förstå, för det går inte om man inte levt mitt liv. Jag begär bara att de ska förstå ATT de inte förstår och vara lite lyhörda.

Eller så kan de byta plats med mig en vecka..... Jag skulle verkligen behöva lite semester.  Det var inte jag som sa det, men en vän utbrast idag angående min situation:  

"Men hur har du klarat det egentligen? Två barn med autism & ADHD och en liten dessutom, och en sjuk make? Det är ju ett heltidsjobb bara det." 

 Ja, det känns så ibland. Tur jag inte haft något "riktigt" jobb....


PS. Jag ska väl egentligen inte klaga på dagis. De har verkligen hjälpt mig och låtit mig ha barnen mer än vad jag haft rätt till. Och jag får ju faktiskt ha barnen där mellan jul och nyår om jag vill. Bara lite PMS:ig idag.... Det kan man väl få vara ibland. Det går över tills imorgon.