Translate

onsdag 5 december 2012

I pulkabacken

Idag mådde maken lite bättre, så vi beslöt att ta barnen till pulkabacken direkt efter skola och dagis. Maken skulle hämta M och jag de andra två på dagis. Jag skulle ta med snowracern eftersom pulkabacken ligger vid dagis.

"Tar du pulkorna också?" frågade maken.
"De är redan på dagis." svarade jag och skyndade iväg.

Jag utgick ifrån att maken menade lillebrors och lillasysters pulkor och att han själv skulle ta Ms pulka. Fullt logiskt i min hjärna. Självklart var inte Ms pulka på dagis. Varför skulle den vara det? Men maken menade ALLA pulkor. Det fattade ju inte jag, som tyckte det var självklart att jag inte kunde ta med 3 pulkor och en snowracer själv. Jag är ju ingen bläckfisk....

Så när jag hämtade på dagis, dök maken och M upp och frågade efter Ms röda pulka. När maken och jag insåg missförståndet och M förstod att pulkan var kvar hemma, började han yla. Jag skriver yla, för att det är ett sånt genomträngande skrik. Det går genom märg och ben på oss båda föräldrar. Han ylade om den röda pulkan. Lite konstigt, eller hur?! Att pulkan ska vara röd. Rött är ju annars hans hatfärg.

Maken fick bara gå ut med M genom dörren igen, för de kunde ju inte stanna inne på dagis och när M ylade så där. Väl ute lugnade maken M, och fick honom att gå med på att ta snowracern istället.

När jag äntligen hade kommit utanför dörren bestämde sig lillasyster för att hon ville vara först i pulka-tåget. Problemet vad att det inte gick, eftersom hennes pulka inte hade något hål att knyta fast den bakre pulkan i. Hennes lösning när jag inte gör som hon vill, är att skrika ännu mer och ännu mer. Ignorerar jag henne, så blir hon provocerad och skriker ännu mera då med. Alla vägar bär till skrik, alltså..... Men till slut så förstod hon. Och så började jag helt enkelt dra dem, med lillebror först i pulkatåget, det enda sätt som gick.

Väl vid backen skulle hon absolut inte åka pulka. Hon ville gå hem och var allmänt kinkig. Och när M såg oss började han yla om den röda pulkan igen. Han tyckte att jag skulle gå hem efter den. Men det löste sig, för lillebror ville direkt ha snowracern och M fick låna hans pulka. Lite kramar och kärlek fixade så att även lillasyster ville åka lite. I alla fall några gånger, innan hon blev kinkig igen och ville hem.

Tyvärr var det lite för halt i backen. Ishalt på vissa ställen. Maken hade sagt flera gånger till M, att han inte skulle gå där det var som halast. Jag vet inte om han inte hörde, glömde eller struntade i vad pappa sa. Han gick i alla fall mitt i det hala. Till slut började han halka. Pulkan åkte iväg och en vante åkte av när han trillade. Mera yl. M satte sig och slog på isen och skrek att han skulle hugga sönder den med en hammare, och upprepade detta ett antal gånger innan han lyssnade på oss och tog sig därifrån. Ylandes....

Lillebror var dock glad som en liten mört hela tiden. Han körde ganska kontrollerat med snowracern, men lite väl vilt för min smak. Men det gick bra. Och han slet med att få upp snowracern för backen igen,  utan att gnälla alltför mycket.

När vi kom hem, var det lite väl sent med tanke på att blodsockerhalten och att middagen inte var klar. Både M och lillasyster var fortsatt gnälliga. Lillasyster hakade upp sig på en massa saker som absolut skulle vara på hennes vis. Hon skrek och slog mig. Alltså ibland undrar jag över henne..... M skrek på lillebror, som inte verkade göra så mycket mot M. Inte vad som märktes i alla fall....

Jag kan ju säga att min hjärna kändes lite lätt stekt av all skrikstress, där jag stod och försökte få klart middagen. Men det gick tack vare att maken hade lite energi och läste saga för alla barnen.

Som perfekt avslutning på dagen, så drog jag ut en av Ms nyligen gjorda lagningar, med tandtråden. Suck!

Jag måste ha PMS eller nåt, för just nu känns allt jobbigt och ledsamt. Som att dagisfröknarna är så tydliga med att de gärna vill ha ledigt 2 veckor över jul och nyår, och att alla ska hålla barnen hemma då. Ursäkta mig: Jag har två barn med autism och ADHD, en mammig 3-åring och en sjuk make. Jag förstår att de vill vara hemma och vila upp sig med sina familjer, men jag är inte riktigt i position att ta hand om familjen i 2 veckor i sträck. Bara att åka och handla, blir svårt. Maken kan inte handla för han får för ont i kroppen och kan kanske inte heller ta hand om barnen medan jag handlar, om han får alltför ont. (Att jag åker och handlar med alla 3 är helt uteslutet.)

Jag begär inte så mycket egentligen. Jag begär inte att folk ska förstå, för det går inte om man inte levt mitt liv. Jag begär bara att de ska förstå ATT de inte förstår och vara lite lyhörda.

Eller så kan de byta plats med mig en vecka..... Jag skulle verkligen behöva lite semester.  Det var inte jag som sa det, men en vän utbrast idag angående min situation:  

"Men hur har du klarat det egentligen? Två barn med autism & ADHD och en liten dessutom, och en sjuk make? Det är ju ett heltidsjobb bara det." 

 Ja, det känns så ibland. Tur jag inte haft något "riktigt" jobb....


PS. Jag ska väl egentligen inte klaga på dagis. De har verkligen hjälpt mig och låtit mig ha barnen mer än vad jag haft rätt till. Och jag får ju faktiskt ha barnen där mellan jul och nyår om jag vill. Bara lite PMS:ig idag.... Det kan man väl få vara ibland. Det går över tills imorgon.

14 kommentarer:

  1. OMG...!!! säger jag bara. Påminner om här - fast jag har för det mesta bara dottern och ingen ens ofrivillig hjälp av maken... fatar inte hur du klarar det med alla desa olika viljor och behov! Idag på dagis (morgon) tog resursen av dottern stöveln UTAN att först lossa banden - då fick hon göra om! Tre gånger!! När jag kom för att hämta (EM) ville dottern inte STÅ och ta på sig stöveln - och då gick det inte, ville absolut inte STÅ upp - fick avleda med att "vi tar jackan först", och sedan till sist HÅLLA upp henne i stående med ena handen medan jag höll i stöveln medan den andra... ryggen gillar det INTE, kan jag säga... Funkade efter FJÄRDE försöket medan dottern skrek som en stucken gris "ska vi göra SÅÅÅÅ!" och de andra barnen trängdes omkring oss för att se ordentligt... :(

    Sedan var det ordentligt halt överallt på vägen hem, dottern började skrika IGEN för att jag 1) ville att hon skulle hålla i handen och 2) för att hon halkade när jag till sist gav upp...

    Kram till dig, du klarar det fint!! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Huh, det låter jobbigt! Ryggknäckare har jag haft många. Rent fysiskt så vet man att man inte borde, men man har inget val. Lillebror blir som en degklump ibland när man ska ta på honom. Ibland måste man lyfta honom vid vissa moment också. Och han är stor för sin ålder.

      Jag glömde ju skriva makens version idag, som han berättade när vi kom hem. M hade glömt att ta på sig termobyxorna. Då skulle ALLT av igen, eftersom termobyxorna måste vara underst, under fleecen till och med. Och på igen. Nu vet jag inte hur de gjorde, men M behöver fortfarande mycket hjälp vid påklädningen om det inte ska ta för lång tid. Och maken har som sagt ont i kroppen.

      Det var rätt slitsamt idag, men maken var ju med och lillebror var glad hela tiden. Det är främst honom vi behöver ha på gott humör. De andra är ändå hanterbara. M går att resonera med och lugna och lillasyster går att bära iväg. Lillebror däremot, är mycket svår när han har utbrott. Jag får alltid panikkänslor inombords när jag märker att han börjar bli sur, men på något sätt så klarar vi till slut av honom också.

      Det är grymt när alla tre är på dåligt humör samtidigt och jag är ensam med dem. Då måste jag verkligen koncentrera mig för att tänka klart. Det händer inte så ofta numera, som tur är.

      Kram, tillbaka. Känns bättre nu. <3

      Radera
  2. Dessutom - Lillebror påminner mkt om maken!!! Drar sig inte för fysiska utmaningar (stark som en häst, hoppa hit, hoppa dit...) och kommer alltid ner på fötterna, va...? Räknar bra, också...? Maken var duktig på huvudräkning och fotboll men SÄRSKILT på boxning... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det stämmer verkligen! Han har verkligen inga problem med grovmotoriken. Tvärt om är han duktig. Har bollsinne också. Märkligt, vi sa precis att lillebror borde börja på någon kampsport. Gillberg sa ju att det är bra för de exekutiva funktionerna.

      Radera
  3. Jag hjälper dig i mellandagarna!! Kommer hem från Kalmar senast den 26:e.

    /Syrran

    SvaraRadera
  4. Men jösses vilket slit, och det där med dagiset blir man så trött på, att man ska behöva få dåligt samvete över att de är där, hur trisst som hellst. (det är dock olika mellan dagisar, vi har precis bytt till ett större, och där har de även nattis, så där har de alltid personal, så nu slipper man det dåliga samvetet, i vårt fall att vi faktiskt jobbar.)
    Tänkte det du skrev om lillasyster, jag tror inte hon har något, utan bara är lite less på att kanske hamna sist i ledet, med viljor, så att säga, så då skriker hon och beter sig precis som hon har sett lillebror göra ;) nu är vår son bara 2 år och "vanlig" och han kan bli väldigt frustrerad när vi inte förstår honom och kan emellanåt få hemska utbrott, de varar inte länge, men är rätt skrämmande ändå, och han kan gå fram och slå oss, för vi är "dumma".
    Styrke kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Linda! För mig var det nog en helt vanlig dag. Inte för jobbig (vi har värre) och inte någon av de bättre vi haft, som t ex idag, då alla varit nöjda. Men visst är det slitigt.

      Tack för det du skrev om lillebror. Klockrent hur hon beter sig. Ja, jag ska kanske inte vara orolig. Mea nedan tror likadant som du. Det svåra är ju att man inte har något "normalt" barn att jämföra med. Klart att hon tar efter brorsorna och tänker att det är så vi gör i den här familjen. Hur ska hon kunna förstå att hon råkat få två speciella brorsor? ;) Tror jag släpper oron ett tag. Har ju lite annat att oroa mig för nu.... Tack!

      Kram!
      PS. Styrkekramen hjälpte kanske, för idag gick det som sagt bra. Alla ungarna var hyfsat glada och nöjda i backen. Ett par extra vantar i min ficka räddade Ms humör. :) Och mitt tålamod var på topp.

      Radera
  5. Hm... Det är väl inte så konstigt att lillasyster reagerar eg. Nr 3 i en syskonskara som kräver sitt. Hon måste ju hävda sig hon med.
    På vår förskola så slår vi alltid ihop med andra om det blir för lite barn. Order uppifrån. Så det är inte alltid som ordinarie personal finns där men det är öppet ngn stans. Sen (vet inte om ni har kommunal förskola) kör kommunerna ofta så hårt med personalen med neddragningar och besparingar, så jag förstår om de vill vara lite lediga och hämta krafter för att orka en termin till. Däremot så tycker jag inte att de kan stänga förskolan helt.

    Sen läste jag i en kommentar ovan här att hon hade "publik" när hon hade det tufft med sitt barn vid påklädningen. När sånt händer på mitt jobb brukar jag se till att de får vara ensamma i tamburen. Tar med barnen in och ibland stänger jag dörren dit. Så hade jag själv velat ha det i den situationen. Ensam med barnet utan ngn som stör. De andra barnen har absolut inget där att göra. Be personalen nästa gång om att få vara ensamma i tamburen (om möjligt) för det kan hjälpa er i den situationen.

    Hoppas det löser sig lite för dig över jul och nyår. Och att PMSen lättar ngt... ;)

    Det va helt ok att du flyttade min förra kommentar.
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Linda ovan tror som du. Jag svarade henne, att jag nog släpper denna oro lite. Så mycket funkar ju med henne, som inte funkar med brorsorna. Hon är förresten sur för att hon kom sist.

      De slår ihop avdelningarna och är tydliga med att de inte kan garantera att ordinarie personal är där, eftersom alla bett om ledigt.

      Håller helt med dig om påklädningen! Bra påpekande! Vad sysslar personalen med? Vår stänger också dörren och låter oss vara ifred, när det behövs. Jag klär oftast på de små samtidigt.

      Tack så mycket! Min syrra har lovat att komma hit. Det hjälper. Och maken har mått rätt okej de senaste dagarna. Vi har klarat betydligt värre situationer, så det går nog på något sätt.

      Ha det bra! :)

      Radera
  6. Kram på dig kämparmamman! Bra tänk med luciafirandet också. Jag tänker ofta inte till OM man kan göra på något annat sätt utan följer md strömmen. Fast jag har en speciell liten kille som tycker att det kan vara jobbigt. Modigt och beundransvärt! Jag hoppas att ni får en fin jul trots allt fixande ;) /Linn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Linn och hoppas ni också får det bra!

      Ja, det är svårt att börja ifrågasätta vedertagna saker. Maken är sådan naturligt och jag antar att jag blivit inspirerad av honom + att jag märkt att livet blir så mycket enklare när man gör det som passar familjen och främst barnen. Våga stå på dig!
      Kram :)

      Radera
  7. Här är ett litet tips, det är kanske inte alls genomförbart, men kanske väcker något litet frö:
    Jag vet inte om lillebror och lillasyster går på samma avdelning, men om de gör det, kanske det skulle vara ide att ha dem på olika avdelningar? Eventuellt olika dagisar?. Vi har sådan tur att jag har gångavstånd till 2 st i en liten stad, så kanske det finns någon till i din närhet som du inte har tänkt på? Tänkte att kanske får lillasyster då lite mer uppmärksamhet för den hon är, och då inte känner på samma sätt att hävda sig? Jag läste nämligen en annan blogg där just syskonen gick på var sitt dagis, eftersom den ena var sjuk väldigt ofta, och när då föräldern skulle hämta hem det ena syskonet, så såg det andra syskonet det, och då måste hon ta hem båda två vilket var väldigt jobbigt, så då slapp föräldern den konflikten. Och då skulle du kanske kunna hämta lillasyster först och få lite egen tid med henne, innan ni hämtar lillebror? Det skulle ju också öppna möjligheten med att kunna hämta ett av barnen lite tidigare för att kunna göra en egen aktivitet med just det barnet. (och om du känner att det är svårt att splitta på syskonen så tänk på att det ändå kommer att bli så om några år då lillebror börjar skolan före lillasyster).
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Linda! Jag det är verkligen en god tanke. Det hade nog underlättat många gånger, så man slipper smyga för ena barnet. Typ ducka under fönster. ;)

      Vi har inte två bra dagis nära (ett blev mögelskadat) tyvärr, men nu börjar det bli lättare. Jag kan hämta ett barn, men inte det andra. De kanske knorrar lite men de accepterar det. Och de är som tur är på var sin avdelning. Delar gård, och är tillsammans inne ibland på eftermiddagarna, men det är för att lillasyster vill komma in till de stora barnen. Så egentligen är vi nöjda. Och just nu funderar jag på om barnen inte ska vara hemma 2 veckor i jul ändå. Lillebror och M har lekt så bra hela dagen. ;)

      Tack ändå för ditt tips! :) Som du skriver sätter det igång lite tankar, hos mig och säkert även hos andra som läser. Man måste tänka lite kreativt för att komma på en sån sak.
      Kram

      Radera