Lillebror och lillasyster går på ett stort dagis, med 5 avdelningar med 10-15 barn på varje avdelning. Det brukar vanligtvis inte vara något problem, eftersom pedagogerna är duktiga på att dela upp barnen, och tiden på gården samt rummen inomhus. Men när det gäller luciafirandet, så anordnar man ett stort luciatåg med alla barn. Och det är utomhus, så att alla föräldrar och andra släktingar som vill, kan komma och titta.
Att det är utomhus innebär att man får vänta tills det blivit mörkt. Luciatåget kommer klockan 16.00. På alla andra dagar brukar de flesta barn ha blivit hämtade innan dess. Det är alltså mörkt och sent för barnen. De minsta barnen får dessutom byta utemiljö, eftersom firandet hålls på stora sidan.
Att det är utomhus innebär också att barnen måste ha luciakläderna utanpå overallen. Och de kan inte ha mössa, om de ska ha tomteluva, strut eller luciakrona. Inte någon tillräckligt tjock i alla fall. Så det är även kallt för barnen.
Lägg också
till att det är föräldrar och släktingar till ca 50 barn där. Våra barn har alltid tittat
oroligt efter oss. Och våra barn kan inte sångerna. De sitter mest där och
tittar. Jag kan ju bara ana hur sönerna upplevt det, de år då de varit med.
Alla intryck ”trillar” ju på dem. Mörkret, ljusen, körsången, de knöliga
kläderna, kylan och alla vuxna som tittar på dem och som också ser konstiga ut
med skuggor i ansiktet av det speciella ljuset.
Innan
luciatåget kommer, ber alltid dagisföreståndaren föräldrarna att vänta med
fotograferingen tills efter att barnen sjungit färdigt. Det är för att barnen
kommer av sig när det blixtrar. Hon är verkligen extremt tydlig med detta.
Tyvärr så är det ändå flera föräldrar som fotograferar med blixt under
framträdandet. Lillebror är känslig för blixtar (och annat starkt ljus). Det
stressar honom. Det känns inte som ett alternativ att låta honom sitta där.
Jag frågade
faktiskt lillebror och lillasyster, hur de ville göra. Berättade så neutralt och
realistiskt jag kunde om dagisfirandet, och försökte också ta fram fördelarna
med det. De var ju inte med förra året, så de minns det nog inte. Jag erbjöd
att vi istället skulle gå hem och fira, bara vi i familjen. Att de skulle få
klä ut sig här hemma och bara lussa för oss föräldrar. Det var ingen tvekan om
saken. De ville hellre gå hem. Jag frågade flera gånger om de verkligen var
säkra på sin sak. Det var de.
Och det
passar oss föräldrar bättre också. Dagisfirandet känns ärligt talat mest som till
för oss föräldrar. Barnen ska visas upp och vara söta. Helst sjunga lite grann
eller i alla fall se ut att försöka, så man får med det på filmen. Ärligt, hur ofta tittar man på den filmen egentligen? Jag tror inte att
jag hade kunnat njuta av framträdandet, eftersom jag vet att mina barn egentligen
inte vill vara med. Det är bättre de får springa runt här hemma i luciakronor,
tomteluvor och annat, utan overaller. Och utan att behöva välja vad de ska vara.
De kan få vara allt, något eller inget. Sönerna gillar ju inte att klä ut sig. Förra
året ville lillebror inte vara med, så då lussade de andra två för oss. Helt
okej det med. Firandet är ju mest till för barnen. Ibland undrar jag om vi
vuxna glömt det. Jag undrar om de flesta barn ändå inte föredrar ett ”litet”
firande, då de verkligen får vara barn och springa runt lite som de vill.
Här finns andra neurobloggares inlägg med TEMA traditioner.
Här finns andra neurobloggares inlägg med TEMA traditioner.
På Ns dagis är luciafirandet inomhus redan sju på morgonen. N ska säga texten om tredje adventsljuset högt. Han ser fram emot det :) Vs klass ska lussa på Ica Maxi redan sex på morgonen. Det blir tidigt upp på torsdag ;) Samling halv sex vid skolan. V ser fram emot detta. Han ska vara tomtefar. Har skägg och en klasskompis ska vara hans ren :) 20/12 ska hans klass spela julspel för oss. Där ska V sjunga tillsammans med en klasskompis och läsa en text ur julevangeliet. Han ser fram emot detta.
SvaraRaderaVilket klokt inlägg. Precis detta råd har jag som specialpedagog gett: att helt enkelt avstå från luciafirandet och att det är de vuxna (läs mor och farföräldrar) som helst vill se. inte barnet med autism. Vilken bra blogg jag har hittat och fastnat i.
SvaraRaderaÅ tackar! Vad kul att du som specialpedagog tycker så. :) Varmt välkommen! Kommentera gärna igen. Du har säkert många bra tips själv!
Radera