TEMA: Traditioner - Luciafirande

Förra året skippade vi lucia-firandet på dagis. Det tänker vi göra i år också.

Lillebror och lillasyster går på ett stort dagis, med 5 avdelningar med 10-15 barn på varje avdelning. Det brukar vanligtvis inte vara något problem, eftersom pedagogerna är duktiga på att dela upp barnen, och tiden på gården samt rummen inomhus. Men när det gäller luciafirandet, så anordnar man ett stort luciatåg med alla barn. Och det är utomhus, så att alla föräldrar och andra släktingar som vill, kan komma och titta.

Att det är utomhus innebär att man får vänta tills det blivit mörkt. Luciatåget kommer klockan 16.00. På alla andra dagar brukar de flesta barn ha blivit hämtade innan dess. Det är alltså mörkt och sent för barnen. De minsta barnen får dessutom byta utemiljö, eftersom firandet hålls på stora sidan.

Att det är utomhus innebär också att barnen måste ha luciakläderna utanpå overallen. Och de kan inte ha mössa, om de ska ha tomteluva, strut eller luciakrona. Inte någon tillräckligt tjock i alla fall. Så det är även kallt för barnen.

Lägg också till att det är föräldrar och släktingar till ca 50 barn där. Våra barn har alltid tittat oroligt efter oss. Och våra barn kan inte sångerna. De sitter mest där och tittar. Jag kan ju bara ana hur sönerna upplevt det, de år då de varit med. Alla intryck ”trillar” ju på dem. Mörkret, ljusen, körsången, de knöliga kläderna, kylan och alla vuxna som tittar på dem och som också ser konstiga ut med skuggor i ansiktet av det speciella ljuset.

Innan luciatåget kommer, ber alltid dagisföreståndaren föräldrarna att vänta med fotograferingen tills efter att barnen sjungit färdigt. Det är för att barnen kommer av sig när det blixtrar. Hon är verkligen extremt tydlig med detta. Tyvärr så är det ändå flera föräldrar som fotograferar med blixt under framträdandet. Lillebror är känslig för blixtar (och annat starkt ljus). Det stressar honom. Det känns inte som ett alternativ att låta honom sitta där.

Jag frågade faktiskt lillebror och lillasyster, hur de ville göra. Berättade så neutralt och realistiskt jag kunde om dagisfirandet, och försökte också ta fram fördelarna med det. De var ju inte med förra året, så de minns det nog inte. Jag erbjöd att vi istället skulle gå hem och fira, bara vi i familjen. Att de skulle få klä ut sig här hemma och bara lussa för oss föräldrar. Det var ingen tvekan om saken. De ville hellre gå hem. Jag frågade flera gånger om de verkligen var säkra på sin sak. Det var de.

Och det passar oss föräldrar bättre också. Dagisfirandet känns ärligt talat mest som till för oss föräldrar. Barnen ska visas upp och vara söta. Helst sjunga lite grann eller i alla fall se ut att försöka, så man får med det på filmen. Ärligt, hur ofta tittar man på den filmen egentligen? Jag tror inte att jag hade kunnat njuta av framträdandet, eftersom jag vet att mina barn egentligen inte vill vara med. Det är bättre de får springa runt här hemma i luciakronor, tomteluvor och annat, utan overaller. Och utan att behöva välja vad de ska vara. De kan få vara allt, något eller inget. Sönerna gillar ju inte att klä ut sig. Förra året ville lillebror inte vara med, så då lussade de andra två för oss. Helt okej det med. Firandet är ju mest till för barnen. Ibland undrar jag om vi vuxna glömt det. Jag undrar om de flesta barn ändå inte föredrar ett ”litet” firande, då de verkligen får vara barn och springa runt lite som de vill.

Här finns andra neurobloggares inlägg med TEMA traditioner.