Imorse vaknade jag med en enda tanke i huvudet: Ms ryggsäck. Det är märkligt hur man fungerar. Mycket riktigt; den var glömd i pulkabacken. Maken hade hängt den på en gren, och sen hade ingen av oss tänkt på att den skulle med hem. Jag hade nog tänkt på det, om jag hade sett den.
"Det är mitt fel." sa maken och tog sig för pannan.
"Äh, det är inte så farligt. Den är säkert kvar. Jag går och hämtar den." sa jag. Maken hatar verkligen snö, så jag visste att detta var en högpoängare i jobbighet, för honom. Bara cirka 2-3 poäng för mig.
Maken kom ut med en ficklampa till mig. Det var fortfarande mörkt. Han erbjöd sig att gå och hämta väskan, eftersom det var hans fel. Jag stod på mig, tog på mig ytterkläderna och gick. Pulkabacken ligger 2 minuter från vårt hus. Inte ens värt att lägga tid på att diskutera vem som skulle gå, enligt mig. Väskan hängde kvar. Det hade varit mörkt när vi gick därifrån igår, så det var nog inte ens någon som hade sett den. Och det enda som var förstört i den, var två äpplen som hade fryst.
"Nästa gång" sa maken till M, "och du frågar om vi ska gå hem med väskan, så gör vi det. Så får vi med oss den röda pulkan också."
Jag vet ju att maken är lite glömsk, men att han alltid gör sitt bästa. Det finns ingen mening med att klaga och klanka ner på honom, för något han inte kan hjälpa. Det för inget positivt med sig, utan sänker bara hans självkänsla. Och jag glömmer ju också saker. Kanske inte lika ofta, men det händer ju alla människor ibland. Vem vill göra skit för sig själv? Jo, just ingen. Och det är maken som får ta M till tandläkaren idag och sätta i en ny lagning, istället för den som jag klantigt nog drog ut igår. Man får ge och ta i ett äktenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar