I eftermiddags hade vi lite bråttom till syskonens dagisavslutning. Vi väntade på att M skulle kissa och ta på sig skorna. När det var tio minuter kvar, så sa vi åt honom att skynda sig. Men inte skyndade han sig. Han stannade upp och började fundera istället. Och det kom frågor: "Hur länge har vi kvar. Har vi fem minuter kvar?" och "Blir det mer och mer bråttom för varje sekund som går?" osv. Han bara tittade på mig och stod där, utan att göra minsta ansträngning till att bli klar.
Jag kan erkänna att man blir jäkligt arg inombords och tänker: "Kan han inte för en enda gångs skull samarbeta, utan protester och filosofiska resonemang, och bara göra sig i ordning snabbt så vi kan gå iväg." Men ilskan gör det bara värre. Tappar man fattningen och skriker, börjar han bara gråta och fastnar i att man skrek åt honom. Och så känner man sig själv helt misslyckad. Nej, man måste göra som jag gjorde, dvs bita ihop och hjälpa honom med det sista. Ta på honom skorna och vänligt leda honom ut ur huset. Och gärna ge honom en kram eller en klapp på huvudet och några vänliga ord också, så han känner sig trygg mitt i all stress.
Det är så här ofta just nu. Vi kan inte få med honom någonstans utan att han måste veta en massa detaljer om saker, speciellt sånt som kommer hända långt fram i tiden. Det är som att han blickar långt fram eller långt bort och fullständigt glömmer nuet, även om han klarar det som krävs i nuet. För egentligen kan han ta på sig skorna själv. Och han måste fråga många gånger, för att vara helt säker på svaret. Har man inte tålamod från början, utvecklar man det. Det blir en överlevnadsstrategi. Utan ett enormt tålamod går man under med ett sånt här barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar