Ibland kan oväntade situationer vara till hjälp. Ni vet när man gett upp, och bara flyter med. Så var det ikväll. Vi har vänt dygnet lite, minst sagt. Men det gör inte så mycket. Barnen tar faktiskt sovmorgon allihopa numera. Jag är helt förvånad, för M har vaknat tidigt hela sitt liv. Mörkläggningsgardinerna funkar. Strunt samma, om de är uppe. Bättre det, än bråk med barn som inte vill sova när det är ljust och fint ute. Bättre de sover på morgonen, med rullgardinerna nedrullade.
Ikväll var båda killarna vakna efter klockan 23. Lillebror piggnade till efter att ha ätit lite kvällsmat och ville bygga tågbana. Han ville få med sig M och upprepade: "Kom å titta! De ä natt föj tåget." M ville inte och klagade på att han var trött (för en gångs skull), men lillebror gav sig inte. Till slut blev M arg och skrek: "Sluta! Jag är trött på allt tjat!" Och så började han vifta i luften med armen så lillebror inte skulle kunna komma nära honom, utan att få en smocka.
Alltså jag kunde inte dölja att jag fnissade åt hela situationen. Så där känner jag varje kväll, när M sitter vid matbordet och försöker prata om allt möjligt för att vara uppe. Alfabetet till exempel. Det kan man ju prata om oändligt mycket. "Vet du vilken som är den vanligaste bokstaven? Nähä, det är det inte. Gissa igen!" och därefter "Den näst vanligaste?" "Vilka bokstäver finns inte på engelska?" "Vilka finns på tyska?" Och så vidare.... En övertrött liten kille med hyperaktiv mun, som vill stanna uppe och prata med en vuxen. Ja, ni fattar.....
Det var ganska enkelt att förklara för M, hur jag känner typ varje kväll, när han gör så här. Och varför jag tyvärr blir arg ibland. ("Som med lillebror och tågbanan.") Vi bara kramades, M och jag. Och skrattade åt det. Vilken gemenskap och förståelse för varandra. Han är verkligen en härlig kille som kan skratta åt sig själv. Och jag skrattar gärna åt mig själv jag med, för den delen.
PS. De kom i säng kort därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar