Det verkar vara väldigt vanligt med separation hos NPF-föräldrar. Jag kan lite förstå varför. Den press som man utsätts för när man har barn med diagnos, är inte lätt att hantera. Speciellt inte om man har liknande svårigheter och klandrar sig själv för det. Och blir klandrad av partnern för det. Jag vet en hel del om det, tyvärr.... Innan jag visste bättre, klandrade jag honom för mycket av det, som han inte kan rå för att han inte klarar. Jag trodde han var lat och inte brydde sig om det som är viktigt för mig (ordning och reda). Jag trodde att han kunde skärpa sig om han bara ville. Om han bara älskade mig tillräckligt mycket. Så urbota dumt!
Jag har ju insett hans svårigheter för ett tag sedan, men tyvärr återfallit gång på gång, i att klandra honom. Det är ju mitt fel, men det har inte hjälpt att han själv haft attityden: "Äh vaddå, jag kan ju städa!" Men nu är det nya tider. Det märktes på hans kommentar ikväll: "Det går egentligen att röja köket på 20 minuter. Men när det är så här rörigt, är det svårt för mig att veta var jag ska börja. Om du bara börjar, så är resten lätt för mig."
Vilken underbar kommentar! Så ärlig! Jag blev så glad. Det är precis sånt jag behöver veta. Nu vet vi ju hur vi ska göra. Jag måste alltså helst påbörja röjningen i köket. I alla fall tömma diskmaskinen på ren disk. Det tar ju inte mig många minuter. Sen fixar han resten utan att bli totalt utmattad.
Jag vet att detta är vägen till framgång, för vårt förhållande: Att vi går till botten med hur vi båda fungerar och fördelar arbetet därefter.
Han är ju bra på så mycket annat, än att röja kaos. Ikväll lagade han ett fäste till en skåpslucka på 5 minuter. Jag hade verkligen inte löst det så snabbt.
Ja så är det verkligen, men ibland glömmer vi bort oss. Vi behöver lära oss att ta de utifrån de som de verkligen kan och använda oss av deras styrkor. De ligger oxå mycket kärlek bakom som de e svårt att visa på det sätt som VI VILL.
SvaraRaderaJag fick länken till din blogg av en god vän. Jag har själv en sambo som jag starkt misstänker har asperger eller högfungerande autism, dock utan utredning eller diagnos.
SvaraRaderaMitt stora problem, som jag ser det, är att han inte kan/vill/vågar eller förstår varför vi måste sätta oss ner och PRATA om allt.
Jag tror nämligen, precis som du skriver, att med rak, öppen och tydlig dialog så kan vi lösa de flesta vardagsproblem och på det sättet bespara oss väldigt mycket småbråk och tjafs. Bråk som mer ofta än vad vi egentligen orkar blossar upp och blir oproportionerligt stora.
Har du något tips eller förslag på hur jag ska få honom att prata med mig?
Tack för denna fråga! Jag svarade i ett nytt inlägg, för jag tyckte den var så bra och viktig. Tack!
RaderaDu hittar inlägget här:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/01/hur-vi-kommunicerar-om-problem.html