På väg hem från dagis så ramlade lillebror och skrubbade sig. Han hade ett duplo-torn i handen som han hade byggt ihop på ett speciellt sätt och det bara flög all världens väg. Det blev för mycket för honom. Han bara skrek rätt ut. Gallskrek. Först för duplo-tornet och därefter för att han hade fått ett litet sår på ena handen.
När lillebror är på det humöret, så blir jag oerhört stressad. Min kropp reagerar först som om lillebror vore i fara. Och därefter så blir jag irriterad på allt skrikande, att jag instinktivt bara vill skrika tillbaka. Men jag motar bort den känslan och håller den inneboende stressen på en hanterbar nivå, och reder upp sammanbrottet, genom att göra följande:
1) Jag tar ett djupt andetag och tänker att det här kommer bli jobbigt och ta tid, men att jag kommer lösa det. För det gör jag alltid. Dvs jag förbereder mig på att ha tålamod och tankar mig full med självförtroende. Detta behövs oftast i dessa lägen.... Om det är riktigt jobbigt så påminner jag mig själv om att: "Det är jag som är vuxen. Han är ett litet barn. Jag kan inte ställa några krav alls på honom just nu. Jag får reda upp det."
2) Jag inser att nu gäller det att bemöta lillebror lågaffektivt, dvs hålla mig helt lugn. Jag rör inte en min. Jag utnyttjar att min sinnesstämning smittar av sig på lillebror och litar på att det kommer fungera till slut. Kanske inte direkt, men till slut. Han kommer lugna sig.
3) Jag berör honom försiktigt och på det sätt som jag vet att han gillar i det läget. Det gör jag för att öka oxytocinhalten i hans kropp. Det lugnar.
4) Lyssnar på honom och bekräftar hans känslor. Han ville bygga ihop duplo-tornet direkt igen, och jag lät honom. Det är ingen bra idé att säga att vi går hem och tvättar händerna först och bygger ihop duplo-tornet sen.... Inte lönt alls att ta en sån strid.... Det var uppbyggt igen på 10 sekunder. Jag fick även lyssna på honom när han var arg på att det finns blod inuti honom, att han är en människa och att lillasyster rivs. Det var fel på "allt" och jag mest "hm:ade" och lyssnade.
5) Sen när jag får ett givet tillfälle så avleder jag. När han sa det med blodet, så frågade jag honom om han ville vara en robot istället och frågade vad de har istället för blod. "Olja?" Han tänkte efter, sen sa han "Nej, kugghjul". Då frågade jag om kugghjulen ramlar ut när robotarna ramlar och om de bara skruvade dit dem igen. Han tänkte igen och sen nickade han lite glatt.
6) Jag ger honom något att äta, en frukt t ex, för att blodsockret ofta är lågt när han har sammanbrott. För säkerhets skull.
7) Sist så tillåter jag mig en mental paus när allt är över. För att pusta ut. Om det är möjligt - det är det ju verkligen inte alltid. (Men denna gång så skrev jag det här inlägget.)
Jag beundrar verkligen ditt tålamod.
SvaraRaderaHa det bra.
Tack! Men sen jag väl fått in tekniken är det väldigt lätt att fortsätta, för totala summan är att det går åt mindre energi från mig och allt flyter på bättre. För det är ju jobbigt att bli arg.
RaderaFantastiskt! Känner igen massor. Önskar att jag orkade bemöta såhär oftare. Jag gör det, men jag gör det inte tillräckligt. Tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaVad jobbigt det måste vara! Jag har aspergers och var ett jobbigt barn som inte fick vägledning. Jag är glad över att du är så förstående! Jag hade ingen diagnos och ingen visste vad de skulle göra med mig. Nu har jag egen familj med en frisk son men han trotsar mig ofta, ska ta till mig hur du gör. Han har ett sådant humör ibland. Jag får stöd.
SvaraRaderaKänner igen mig. Bra att bli påmind om hur man ska göra - och att den vuxna är jag. Egentligen borde man få guldmedalj varje gång (utbrott eller ej) när man gör rätt. Att snabbt avgöra om striden är värd att tas (sällan), att hålla sig själv lugn (jag talar alltid mycket lugnt när jag och sonen letar efter försvunna gosedjur).
SvaraRaderaLisa