Stoppa känslotåget!

Jag har berört detta innan: Lillebrors utbrott. Till skillnad från M, så har lillebror utbrott som inte är kopplade till basbehov (hungrig, törstig, kissnödig, bajsnödig). Han får utbrott för att han hakar upp sig på något. Idag var det två kartor som skulle ligga exakt stilla och vara platta i vardagsrummet. Det funkade inte alls bra, eftersom de låg där alla gick. Vi trampade allihopa på dem av misstag. Och eftersom de hade varit ihoprullade, så var de långt ifrån platta. Det blev för mycket för lillebror. Han bet M i benet.

Det blev lite kaosartat. M och lillebror gallskrek båda samtidigt. Lillasyster uppfattade inte situationen rätt, utan skulle klampa runt bredvid kartorna, men någon leksak i handen. Maken som varit i garaget, kom inrusande och började rulla ihop kartorna. Då blev lillebror tokarg. Maken gick då ut med lillebror i uterummet, för att han skulle lugna ner sig och för att det var så mycket skrik i samma rum. Det funkade inte alls. Lillebror blev bara argare och argare. Han kom ju längre ifrån kartorna och tappade helt kontrollen över dem. Och ingen lyssnade på honom. Alla vi hade trampat på kartorna, och han förstod inte att det var av misstag. Klart han var upprörd. Hela hans familj hade svikit honom, så som han kände det.

Maken tog in lillebror igen, och så fick jag ta över. (Vi brukar bytas om så, för att orka, och för att man själv inte kommer på fler saker att testa, för att få stopp på det.) Först så var lillebror väldigt arg, och han slog på mig när jag försökte trösta honom. Och lillasyster kom fram till oss och ville också vara i min famn, så då fick jag skydda henne samtidigt. Till sist, när han fått arga av sig lite, så kunde han lugna sig och börja lyssna. Och jag fick krama om honom.

Jag har läst att kommunikationen in till hjärnan är stängd, när någon har ett utbrott och det stämmer mycket bra på lillebror. Jag höll det så enkelt jag kunde. Med så få ord som möjligt, och så tydligt budskap jag kunde. Sa: "Det var av misstag." och "Vi kan tejpa den platt mot golvet." Jag upprepade mig tills han hörde.

Det gick inte riktigt att få honom att förstå att M var ledsen och att han inte fick bitas, trots att M hade trampat på kartorna. Han bara upprepade att M hade trampat på dem. Så jag sa istället vad han ska göra nästa gång: Att han får säga till M en gång till, eller ropa på oss föräldrar efter hjälp. Det gick ändå inte in, så jag lämnade diskussionen till ett senare tillfälle. Ingen mening att tjata om det, när lillebror redan är ledsen. Han vet ju att han inte får bitas.

Det som händer inom lillebror, är att han kommer i affekt. Han har inte kontroll över sina egna känslor. De blir som ett eskalerande tåg, som inte går att stoppa. När maken tog ut lillebror i uterummet, så gav han tåget ännu mera fart. Försöker man sätta "hårt mot hårt" så blir det ytterligare värre. Totalt verkningslöst och speedar upp tåget i turbofart.

Det man måste göra med lillebror, är att bromsa farten, genom att lyssna på honom så mycket det går och hjälpa honom med hans känslor. Det är såååå svårt, men det går. (Jag klandrar inte maken, som gjorde sitt bästa försök.) Och man behöver tålamod och tid. Svårt eftersom man samtidigt måste skydda honom mot sig själv och syskonen om de är i närheten. Man får vara lyhörd och tänka efter noga, mitt i allt kaos. Det var verkligen kaos eftersom M var väldigt ledsen och hade ont.

M frågade mig efteråt varför jag tröstade lillebror istället för honom. Jag förklarade att jag inte kunde riskera att lillebror gjorde om samma sak på lillasyster och hade följande val:

1) Trösta M, och riskera att lillebror gjorde om samma sak på lillasyster. Något som kan bli farligt eftersom hon är så liten.
2) Lugna lillebror först och trösta M sen.

M förstod att jag var tvungen att välja nr 2. Och vi tog en stor kram som kompensation. Jag är så glad att M frågade. Det är lätt hänt, att tro att barnen automatiskt förstår sånt. Jag tror inte att något barn förlorar på att man är extra tydlig, i ett sånt läge.