Ju mer vi börjar tänka på lillebror, precis sån som han är, desto mer inser vi att vi nog får lyssna mer på barnen och anpassa oss, istället för tvärt om. Bort med alla onödiga konflikter!
T ex:
1) Lillebror hatar att bli bländad. Ibland är han väldigt arg på solen.
Lösning: Det ska alltid finnas keps och solglasögon, som han blir erbjuden. Det är inte alltid han vill ha dessa, men han ska få det valet.
2) Maten är ett ständigt problem i den här familjen. Barnen äter rätt så bra, men det är ofta tidpunkten som är fel. Ibland när jag hämtar på dagis, har ena dagisbarnet ätit sig proppmätt, medan de andra inte har ätit något alls. Och så gillar de lite olika saker, så som barn gör i allmänhet.
Lösning: Jag ser till att maten är färdig på bordet, när jag går till dagis och hämtar. Och i vagnen ligger frukt ifall någon är akut hungrig och/eller har ett blodsockerfall. Barnen får sedan äta när de vill. Den som inte vill äta direkt, får gärna vänta med det. Maten kan vi alltid värma senare. Det där med trevliga och lugna familjemåltider, har vi ju ändå inte.... Och så får de titta på film vid matbordet. När jag lagat något som någon inte tycker om, så blir den personen erbjuden ett alternativ. Det här funkar faktiskt mycket bättre för oss. Vi har testat i en vecka nu. När maken kommer hem, så har han större möjlighet att äta i lugn och ro. Barnen är redan mätta och glada. Det barn som har väntat med att äta, kan göra maken sällskap.
3) Som jag skrivit innan: Lillebror har bara tre lägen när vi går hem från dagis: Springa, åka vagn, eller gå mycket långsamt.
Lösningen: Jag ger upp mina försök att lära honom att gå i vanlig takt. Istället så försöker jag (och lillasyster) följa med i hans tempo. Mycket trevligare för alla. Och när lillebror springer får lillasyster åka rally och jag lite motion. Och jag ger även upp mina försök att bli av med syskonvagnen. Han är ju fyra år och det börjar bli lite trångt för honom, men vagnen behövs för vissa dagar har hans energi helt tagit slut.
Sånn er det, ein god dose pragmantikk må til for å få dagliglivet til å gå ihop :-)
SvaraRaderaKjenner at eg umiddelbart måtte tenke igjennom våre valg, og om vi er tilstrekkelig 'løsningsorienterte'. Jo, vi har gått igjennom og tenkt mange gongar. Så utviklar barna seg blir større, nokre problem forsvinn, nye dukkar opp. Nye mønster etablerer seg, ikkje alle like gjennomtenkte. Så det er på tide med revisjon.
Hm. Det får bli tema for samtale med mannen i helga! Ha ei god helg!
Tack detsamma! Hoppas ni kommer upp med i alla fall en förbättring under helgen.
SvaraRaderaDu fick mig att få några nya tankar. Att man alltid bör fråga sig:
A) Är det möjligt? Går det?
B) Varför?
C) För vems skull?
D) Finns det någon annan enkel lösning?
Gör man det, så blir det rätt tydligt. Med mina exempel ovan:
1) Lillebror vänjer sig vid starkt ljus
A) Om lillebror har lika mycket problem med starkt ljus, som M har med höga ljud, så: NEJ!
B) För att det kan vara bra att klara starkt ljus. Men om det inte går enligt A, så plågar vi honom bara helt i onödan.
C) För hans skull? Nja, starkt skeptisk till att han håller med om det. Han lider ju.
D) Keps + heltäckande solglasögon
2) Lyckliga familjemiddagar
A) Tveksamt om vi lyckat tajma så att alla fem är hungriga men inte helt utsvultna, vid samma klockslag varje vardag. Vi har ingen kontroll över vad barnen äter på skola/fritids och kan inte se till att de är ungefär lika mätta. Så nej!
B) För att det är trevligt att äta tillsammans. Fast det är det ju sällan i vår familj.... Bara kaos.
C) Definitivt inte för barnens skull. Och inte för oss föräldrars skull, för vi tycker det är jobbigt och hinner inte äta i lugn och ro. Så för "att man ska?" Ingen bra anledning.....
D) Se blogginlägget
3) Lillebror går i lagom takt
A) Nej, det går inte. Tro mig, jag har försökt.
B) För att det är praktiskt för mig, att han varken springer iväg från mig, eller går för långsamt. Och för att den stora vagnen är klumpig.
C) För min skull. Fast eftersom det inte går, så blir det jobbigare än att bara följa med i hans tempo.
D) Jag följer efter honom istället.
Vi kom så langt som til at mannen leste innlegget og var veldig einig i at dette burde vi snakke om, men så forsvann tida på 1) Vil vite (lørdag), vitensenter som ungane elskar, med kamerat, derfor prioritert. 2) Rydding & vasking. For min skuld, var i ferd med å bli gal av rotet ;-) Og i mellomtida dukka det her opp fleire problemstilling. Må ta utskrift og diskutere med mannen!
RaderaReint umiddelbart likte eg punktet med 'for vems skull'. Ofte gjer vi ting for barna (trur vi), men så er det mest for oss sjølve. E.g. så gjer vi ting for at barna skal ha det kul, og så viser det seg å vere slitsomt/stressande. Så dette treng vi å vere medvitne om.
Samtidig så SKAL det vere OK å seie at dette gjer vi for mammas skuld, for pappas skuld etc. For det ER viktig at vi som foreldre ikkje slit oss fullstendig ut, at vi får søvn, pusterom. Og ideelt også litt gleder og stimuli. Men det siste kan innimellom kjennast urealistisk, er det ikkje 'hägring' ein seier på svensk?
Vad bra att ni fick lite nya tankar. Ja, så har vi också haft det. Vi har gjort utflykter som i slutändan bara blivit jobbiga för alla fem. Bara för att man ska. Tänker på en utflykt till havet förra sommaren, då barnen avlöste varandra med skrik. Dumt, när barnen egentligen mår bäst av att vara hemma och bada i barnpoolen, under ett solsegel, med nära till toalett och mat.
RaderaHåller helt med om att man måste göra saker för sin egen skull. Annars orkar man inte. Jag tror att det är viktigt att då vara ärlig med barnen och stå för det och säga saker som: "Jag kommer sakna er, men jag måste göra den här vuxensaken för att må bra. Jag vill gå på bio med mina kompisar. Jag kommer hem igen snart." Och sen vara glad när man går, och glad när man kommer hem. Då fattar barnen att man mår bra, och behöver inte ta ansvar för att en förälder är ledsen. (Barn kan få för sig sånt.)
Och att skilja på vad som är vad är superviktigt: För barnen eller för en förälder? Många saker kan vänta tills barnen är större också. T ex långa bilresor, om något av barnen inte gillar att åka bil (som lillasyster).
Slutligen, en sak som jag brukar tänka på är att barnen gör ganska många utflykter till lekplatser med dagis. Ibland kan de nog faktiskt bara behöva får vara hemma och ha tråkigt, dvs komma på egna lekar. Precis som vi vuxna behöver få "gå hemma och skrota". Det brukar jag tänka, och så får jag lite mindre dåligt samvete, för att vi sällan kommer utanför tomten på helgerna.