Igår, på dagtid, så handlade jag, tränade, och städade nedanvåningen. Hämtade barnen. Tog fram middagen. Plockade undan disk och tvätt så mycket jag orkade. Sen dags för nattning. När barnen somnat var jag rätt trött. Röjde det värsta i köket, men orkade inte röja klart allt. Några kastruller fick stå kvar till morgondagen och jag tog det lite lugnt här vi datorn istället. Samtidigt var maken i garaget och kopplade av. Vi hade bestämt att vi skulle försöka umgås lite, när han var klar i garaget. Han kom in, såg kastrullerna och sa:
"Jag trodde du skulle röja i köket." (Underförstått: Medan jag var i garaget)
Det blir man ju inte så glad för att höra, när man städat som en tok hela dagen. Bara för några kastruller. Hade jag inte städat tillräckligt? Och han hade minsann fått koppla av. Var inte jag värd det, jag också? Jag höll på att bli sur, men fattade att något var fel i kommunikationen. Så jag gick till botten med vad han menade. Han menade egentligen:
"Jag vill gärna träffa dig, men du brukar ju inte kunna koppla av om det är disk kvar i köket. Skulle vi inte umgås, eller har jag missuppfattat något? Hade du tänkt röja köket nu, när jag vill träffa dig?"
Det var ju en helt annan sak än det jag hörde. Vi båda ville ju egentligen samma sak: Umgås. Och svaret var enkelt: "Du har inte missuppfattat något. Jag ska inte diska mer. Jag tar det imorgon. Orkar inte nu. Vill gärna träffa dig. Och jag kan absolut slappna av."
Och självklart så tyckte han att jag var värd att koppla av. Han såg frågande ut, när jag förde det på tal. Usch, pinsamt att jag anklagade honom för att säga något sånt...... Så dumt!
Det är så viktigt att man är tydlig mot varandra, och säger precis det man egentligen menar. Inte försöker hinta, eller tolka. Och att man frågar vad den andre menade EGENTLIGEN, INNAN man blir sur.
såna här problem har vi tyvärr rätt ofta hemma. alltså att jag eller min man säger något som den andre missuppfattar. oftast är det jag som står för missuppfattningarna, jag ska alltid hålla på och övertolka allting. har sedan tidigare erfarenhet av att folk inte säger det de menar rakt ut, utan att de har en tendens att linda in saker på sätt som jag har svårt att förstå. allt eftersom har jag lärt mig det och försöker då hitta dessa dolda meningar i allt, även där de inte finns några, så just nu försöker jag lära mig att min man faktiskt nästan alltid verkligen bara menar det han säger, UTAN dolda budskap.
SvaraRaderaTycker jag du gör helt rätt i! Det är den vägen jag tror vi måste gå. För att det är enklast. Ni kan inte lära er tolka rätt. Enklare för oss att tänka på hur vi formulerar oss. Så svårt är inte det, men det tar lite tid att vänja sig vid att prata så. Och att man hjälps åt och frågar om, när man inte förstår.
SvaraRaderaÅh vad bra! Jag överreagerar jämt och blir sur. Ska försöka tänka så där istället :-) Inte tolka in saker i det han säger.
SvaraRaderaDet gör du rätt i. Försök att bara lyssna på exakt det han säger, så blir det förmodligen bättre.
RaderaLäs även detta inlägg, om du inte gjort det:
http://aspergermamma.blogspot.se/2011/08/kommunikation-det-tysta-spraket.html
Sån här underbar klarsynthet gör mig gråtfärdig! Tänk vad många relationer som bryts ner bit för bit för att vi tolkar det vi hör på fel sätt.
SvaraRaderaJag skulle vilja bestämma att vi kortar ner sommarloven litegrand o lägger till ämnet livskunskap eller relationskunskap obligatoriskt på schemat i alla årskurser o DU skulle bli en perfekt författare för flera kapitel i läromedlen!! <3
... fast jag får inte bestämma va? A då? Hon kan väl bestämma det? <3
Tack Jessica för de fina orden! <3 Lilla A kan säkert bestämma vad som helst. :)
SvaraRadera