I torsdags kom äntligen specialpedagogen från BUP till dagis, för att studera lillebror där. Jag, hon och två pedagoger hade ett samtal i anslutning. Jag fick därmed en tydligare bild av hur lillebror är på dagis. Vissa saker som jag trodde funkade bättre på dagis än hemma (p g a grupptrycket), gör inte det. T ex så måste de ibland hjälpa honom in på toaletten, så han inte glömmer att kissa. De drar, liksom vi, ofta ner hans byxor och hjälper honom att sätta sig. Annars kan han fastna i att tvätta händerna eller göra fula grimaser i spegeln. (Fast rätt ofta fixar han alltihopa helt själv.)
Specialpedagogen verkar misstänka att han faller inom autismspektrum. Så tolkade jag henne. Hon blev i alla fall rätt paff när jag inledde med att säga, att jag tror att lillebror har ADHD, men inte autism. Hon påpekade att ADHD utreds först vid 5 år.... (Det var inte riktigt så det lät på dem innan. De utreder, men sätter en annan diagnos på barn under 5 år, än ADHD.)
Men allt är nog inte "bara" ADHD ändå, insåg jag på sittande möte....
* Att han ser bokstäver och siffror i allt, till exempel i sandlådan och i maten
* Att han leker men att det alltid är själva konstruktionerna som är viktiga, inte köra med Brio-tåget efteråt och så vidare
* Att han har "teknik-öga" och "detalj-öga". Han gillar att lyssna på gräsklippare och ta reda på hur de funkar.
* Att han lägger märke till minsta ljud, t ex vinden som blåser in under dörrar. När han var 2 år, brukade han peka ut ventilationsrören för fröknarna.
* Känsligheten för stark sol.
* Svårigheter att tolka vuxna och barn. Att han inte tittar dem i ansiktet. (Det gör han med mig.) Att han missförstår andra så ofta, och har svårt att förstå hur andra tänker och känner. Att han har svårt att läsa ansiktsuttryck och se skillnad mellan glad och arg.
* Att man ofta måste röra vid honom, för att få kontakt med honom.
* Att han har svårt att förstå instruktioner.
* Att han fastnar i situationer. T ex när vi gick till dagis så fick han en regndroppe på sig. Han skrek hela vägen om att vi skulle vända hem och hämta regnskyddet, fastän det inte kom mera regn. Han slutade skrika om det först när han kom in på dagis.
* Det sena talet.
Det kändes verkligen konstigt att jag har inte sett den samlade bilden själv. Jag tycker att jag sett ADHDn så tydligt. Jag såg vissa autismdrag, men inte trodde jag att de var så många. Jag ser det tydligare nu, när "autism-glasögonen" är på. Och rent logiskt, så borde han vara "chanslös" genetiskt. Om man tittar på männen i närmsta släkten, så vore det konstigt om han var helt utan autismdrag.
Lillebror är fortfarande samme fine kille efter vårt möte. Så klart! När jag gick därifrån kände jag ingen sorg. Konstigt nog kände jag glädje och en lättnad, för att ha fått veta och för att någon annan hjälpt mig se detta. Att jag inte måste kämpa för varje viktig sak, för mina barn. Jag hade dessutom fått höra om hans styrkor, och insett att han är "bild-smart". Det kände lite sjukt, om jag ska vara ärlig. Jag borde kanske sörjt, men jag såg inte fler svårigheter i livet för lillebror, än de jag redan sett. Kanske är jag naiv. I vilket fall, är det alltid bättre att veta om autism så tidigt som möjligt. Det är mycket viktigt för deras utveckling, att det upptäcks och ges rätt stöd tidigt.
Det viktigaste är alltså att lillebror nu får rätt stöd, oavsett om han får autismdiagnos eller inte. Vi har ringat in hans autismdrag. Och jag är övertygad om att det bara blir bättre för honom. Dagisfröknarna sa: "Vi ska lyssna mer på er. Ni har redan gjort den här resan med ett barn." och "Ge oss gärna flera tips på sånt som funkar." efter att jag gett dem några knep. Så bra! Alla vinner!
Jaja, vi får väl se om det blir diagnos eller inte. Det blir efter sommaren, men nu tänker jag vara glad i alla fall. Glad för att jag har större möjlighet att redan nu se min fine kille precis sån som han är.
"Älska och njut av era barn och var glad åt dem sådana de är, sådana de ser ut, för vad de gör och tänk inte på de egenskaper de inte har." (Citat Doktor Spock)
PS. Ja, jo jag vet - lätt för mig som har högfungerande barn att tänka så. Jag menar inte att belasta någon som har ett gravt autistiskt barn som till exempel inte pratar, eller som tycker att det är jobbigt av andra skäl. Självklart är det jobbigt emellanåt och självklart får man tycka att det är jobbigt. Det är bara att Spocks citat, som står på boken vi fick från BVC, hjälpt mig. Ta inte illa upp snälla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar