Lillasyster

Lillasyster fyller snart 3 år. Jag skriver oftast inte så mycket om henne. Hon är ju förmodligen neurotypisk och så liten ännu. Och har varit sen med talet, så det har varit svårt att veta hur hon tänker. I vilket fall så tycker jag att det är på tiden att jag skriver lite mer om henne. I veckan var jag på utvecklingssamtal. Så här sa hennes dagisfröken:

"Tar hänsyn, har empati, är hjälpsam, visar känslor, är sällan arg, slåss aldrig, markerar verbalt när något inte är okej, respekterar andra, tar emot hjälp när det behövs, är lyhörd för andras behov och hjälper andra, är snabbt framme och tröstar när någon ramlat, delar med sig, har ett sjyst sätt, ansvarar för sina egna saker, visar ansvar mot sniglar & maskar, är mycket i samspel med de andra barnen, är accepterad av de andra barnen, tar kontakt, har lekförmåga, startar och deltar i lek, är trygg och trivs, är ibland försiktig men tar oftast för sig, har roligt - liv och lust i leken, utvecklas, vill lära, duktig på att räkna, vill hjälpa till med mycket t ex att tömma diskmaskinen, självständig, stark vilja, vet vad hon vill, bra på skapande i alla former (måla, pussla, bygga i byggrummet osv), äter ordentligt och går på pottan utan problem."

Ja, detta är alltså hennes dagisläge. Hennes hemmaläge, det vill säga den sida hon visar upp för oss i familjen, är inte alltid riktigt så här bra..... Men så är det nog med de flesta barn. Och vuxna, för den delen. Man visar upp sina sämsta sidor, för de som man är tryggast med. Tyvärr.

Ja, i alla fall: Vad har vi då gjort för att hon ska bli sån? Jo, egentligen ingenting. Hon har bara blivit sån. Det är egentligen rätt förvånande. Vi har inte gjort något särskilt eller något annorlunda med henne, än med pojkarna. Varken för att hon är minst eller flicka. Det skiljer ju bara 1,5 år på henne och lillebror. Och vi låter barnen göra det de vill, oavsett kön. Alla tre kör med bilar, och alla tre har dockor att leka med, alla tre hjälper till med biltvätt och matlagning, och så vidare.... Och om någon läsare skulle få för sig att det är dagisfröknarna som gör skillnaden, så kan jag nämna att den här dagisfröknen som har huvudansvaret för lillasyster och som höll i utvecklingssamtalet, är Ms "gamla" dagisfröken.

Stanna upp en sekund och fundera på hur vårt liv hade varit om vi hade haft två flickor till, som henne, istället för M och lillebror. (Inte för att jag önskar det!) Hade vi inte då ansetts vara helt suveräna föräldrar. Riktiga A-föräldrar. Tänk så fel det hade varit. Vi hade förmodligen inte kunnat alls lika många knep, som vi gör nu. Livet hade bara flutit på. På en räkmacka, som riktiga lyck-ostar! Vi hade blivit beundrade vart vi än hade kommit för våra väluppfostrade flickor. Dessutom tre stycken, på mindre än 5 år. Hur hade vi klarat det så bra egentligen? Folk hade förmodligen beundrat oss, och kanske till och med bett om uppfostringstips. Och jag hade kanske gått på allt detta?  Och trott att jag verkligen var en A-förälder. (Finns de förresten?) Och tittat snett på de som hade barn som betedde sig illa? Tänkt saker som: "Vad håller de föräldrarna på med egentligen? Det är ju bara att....." Och så vidare. Jag ryser åt tanken. Jag minns att jag var expert på barn och barnuppfostran väldigt tidigt i livet. Visste mycket bättre än många föräldrar, till och med. Trodde jag.... Så lite jag visste. Inte mycket alls egentligen. Nu vet jag åtminstone, hur lite jag vet. Tror jag.... Och framför allt; hur lite jag vet om andras barn.

Nej, jag ångrar verkligen inte mina söner. Absolut inte. De berikar mig med sina speciella begåvningar. Jag menar det! Det är inte bara en klyscha, som jag tröstar mig med. Jag är så stolt och fascineras varje dag över de saker som de kan. Och de har definitivt gjort mig till en bättre människa. En mer ödmjuk människa.

Och de hjälper mig att försöka se lillasyster precis sån som hon är. Ja, det mesta tyder på att hon är neurotypisk. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att hon förmodligen har en dragning mot bildlig intelligens. Tecken på det: Sent tal som dock kommit igång nu (hon sa inte mycket innan hon var 2,5 år) + duktig på skapande och allt som har med bilder att göra. Jag bad faktiskt dagisfröknarna, att fixa ett bildschema till samlingarna, av denna anledning. Det är ju bra för alla barn, även de utan diagnos. Hade vi haft "tre lillasyster", så hade jag förmodligen inte tänkt på att utnyttja den visuella intelligensen hos henne (eller de andra två) på detta sätt.