Jag skrev inte det i mitt förra inlägg om skolavslutningen, men vi fick en viktig kommentar från pedagogerna idag. De tackade oss för att vi valt den öppna vägen mot klasskamraterna. Det är inte alla föräldrar i klassen som valt den vägen, så de kan jämföra.
M har det väldigt bra. Duktiga pedagoger, som vill förstå honom. Som är prestigelösa och trygga i sin roll, och ser arbetet med M som en del av sin egen kompetensutveckling. Och de ser mig och maken som resurser för att underlätta deras jobb med M. Vi diskuterar dagligen stort som smått tillsammans, och löser det mesta när vi slår våra kloka huvuden ihop. Faktiskt.
Och de flesta av barnen i skolan är snälla. När det behövs, styrs de upp av pedagogerna DIREKT. Jag har själv sett det många gånger, när det gäller olika incidenter bland barnen. Men barn, är barn. De går ju inte att styra upp hur mycket som helst. Och korta stunder är barnen ensamma, utan någon som kan styra upp.
I alla fall, den viktiga kommentaren var: "Det blir lätt fniss i klassen, om barnen inte vet varför någon beter sig annorlunda." Spontant fnissande är ju svårt att stoppa. Pedagogerna kan säga åt barnen att sluta fnissa, men barnen kan inte styra detta hur mycket som helst. När något knasigt händer, så fnissar man. Inte för att vara elak, utan för att det bara blir så. Och det kan även hända om man blir osäker, när något jobbigt händer. Så gör ju både M och lillebror! Och så kan det lätt hända, att flera barn fnissar över samma händelse.
När jag tänker på att M kunde varit utsatt för dagligt fnissande, så ryser jag. Jag ser hans osäkra min i mitt inre. Tur vi inte hamnat där. Tur att pedagogerna tidigt haft möjligheten att förklara Ms beteenden. De har "motat Olle i grind". Barnen är numera så vana vid M. De vet ju varför han är som han är. Inget konstigt. Inget att varken fnissa åt, eller retas för. Å jag tycker faktiskt, att jag ofta ser att de hjälper honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar