Min pappa är här på besök. Jag är så glad att han lever och är hos oss, och att han och mina barn får träffas. Pappa är alkoholist, och jag trodde aldrig att han skulle leva så här länge. Än mindre kunna vara nykter och komma hit igen. Jag ser många drag av asperger och ADHD hos honom, men han har ingen diagnos.
Något som slog mig, är att han verkligen inte alls kan tolka signaler. Han pratar på, och inte alltid vid helt rätt tillfälle... Han har mycket att berätta och märker inte alls hur trött och stressad jag är. Inte ens när jag tar djupa andetag för att lugna ner mig, och tror att jag ser jätteirriterad ut.
Jag måste erkänna att denna svårighet hos honom, irriterat mig en del genom åren. Tyvärr. Jättetrist, för lösningen är verkligen så enkel: Tydlighet och att sätta ord på känslorna. Idag, så pekade jag med hela handen och sa:
"Kan inte du och M gå ut i vardagsrummet och fortsätta prata där? Jag är helt utmattad och orkar inte lyssna. Jag är egentligen inte irriterad på er, utan på själva situationen här hemma, och vill inte bli arg på er."
Pappa svarade lättad: "Jag fattar. Vad bra att du säger till!" och tog med sig M därifrån, utan att bli ett enda dugg sur. Tänk att det var så enkelt!
Jag blir samtidigt ledsen, för om jag hans dotter, inte fattat detta förrän nu: Hur har han egentligen haft det i livet?
Vad bra att du hittade rätt sätt att säga till din pappa. Det gör så stor skillnad när man är tydlig. Och man slipper tolka fel och bli sur. Vad jobbigt din pappa måste ha haft det. Jag hoppas han kan komma ur sitt alkoholmissbruk och vara morfar på heltid till dina barn.
SvaraRaderaTack! :) Ja, alltså vi människor är inte så bra på att tankeläsa som vi tror.
RaderaÖnskar jag kommit dit hän med min pappa, han retar gallfeber på mig med sitt eviga tjat och att alltid försöka finna lösningar och kommentarer till mina funderingar som man råkar säga:-) . Tack för en fantastisk blogg!
SvaraRaderaKul att du gillar bloggen! Vad händer om du säger något liknande: "Du är så himla klok och kreativ med lösningar. Men jag orkar inte höra det om varje liten sak, för då känner jag mig kritiserad. Är det okej, om jag ber om lösningar istället, när jag verkligen behöver hjälp? När jag stöter på problem, så vet jag vem jag kan fråga, och det känns tryggt."
RaderaBara en tanke och så jag hade sagt, om jag hade haft det problemet. (Men det har jag inte.) Och du behöver ju inte fråga om någonting. Mest för att han ska förstå utan att bli ledsen.