Idag var det skolavslutning. M har slutat 1:an. Vi var först på uppträdande. M satt rätt långt fram och lyssnade. Med hörselkåpor. Det funkade jättebra. Därefter gick vi på avtackning i klassrummet.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar