Räknetvång i trädgården

Jag kom på mig själv med en sak, nu precis när jag var ute i trädgården och grävde. Jag irriterade mig för att jag hade glömt räkna hur många buskar jag hade grävt upp. Sen kom jag på att det ändå var svårt att jämföra buskarna. Vissa var väldigt små och grävdes upp på några få minuter, medan andra krävde längre tid. Det kanske var bättre att ange tiden jag hade grävt, när jag skulle berätta för maken och andra hur mycket jag hade grävt idag? Men när började jag gräva? Jag tog en paus också. Hur länge? Hm, svårt att uppskatta den totala grävtiden.

Sen såg jag det komiska i det hela. Jag kom på att det faktiskt går precis lika bra att säga: "Idag har jag grävt upp några buskar. Det var jobbigt, men skönt att få det gjort!" Det är ju det jag känner i nuläget, och vill förmedla. Jag behöver inte svara på "Hur mycket?" eller "Hur länge?", till någon som inte behöver en sådan tydlighet.

Varför börjar jag då instinktivt börja räkna saker. Jo, jag tror att förklaringen ligger i mitt miljöarv. Min pappa räknade allt i trädgården, när han hade hus. Varje år räknade han ut hur många liter hallon vi fick. Detsamma med äpplena i trädgården, och de vi fick av andra. Och blåbären vi plockade: Antal litet och antal burkar sylt det blev. Och jag tror t o m han hade exel-ark över vissa av dessa saker. Jag tror att det handlar om att han ville ha struktur och tydlighet. Det är förstås inget fel att göra så, om man är road av det. Men JAG behöver inte fortsätta detta som ett automatiskt tvång, när jag inte känner någon glädje i det, utan tvärt om tycker att det är jobbigt. Men lite humor är det allt, eller hur? Aspergerdotter som jag är.... (Å det kan jag bjuda på!)