Lillebror hade fått en liten skråma på dagis, och hade därför fått ett plåster. När det åkte av vid leken, hade inte hans ordinarie fröknar varit i närheten. Den fröken som tog hand om honom, hade inte vetat var likadana plåster fanns, så lillebror hade blivit lite upprörd. När hon väl hade fått tag på ett likadant, var han rätt ledsen. De hade tvättat fingret. "Torka fingret, så får du nytt plåster!" hade hon uppmanat honom. Men lillebror hade blivit frustrerad och skrikit "nytt plåster" rent ut några gånger. Hon hade då kommit på att han förmodligen inte hörde "torka fingret" utan bara hade hakat upp sig på "nytt plåster". Eller att han inte hade förstått att han skulle torka fingret, så att plåstret skulle sitta kvar, dvs att han inte hade förstått konsekvensen av blött finger + plåster. Så hon förklarade för honom. Han torkade sitt finger och fick därefter plåstret och blev glad igen.
Det här tycker jag var ett strålande exempel på att förklara det självklara, som man ofta behöver göra med NPF-barn, och ja alla barn egentligen. Att förklara konsekvenser av saker, och inte bara säga "nu får du lugna dig", som man tyvärr alltför ofta gör. Den där fröknen, såg honom som han är, bemötte honom rätt och det utan att fundera på om det där beteendet berodde på NPF. (Jag förklarade det sen.) Dessutom insåg hon vikten av att berätta det hela för mig. Så bra!
Sen gårdagen är jag så glad och lättad, för nu kan jag äntligen prata NPF med dagisfröknarna. Och alla andra vuxna runt omkring honom, även utanför dagis. Alla som lyssnar, ska få veta hur han funkar och hur man bäst bör bemöta honom. Det är ju väldigt tydligt att lillebror har gott av den öppenheten, precis som M. Varför hålla tyst om problemen och inbilla sig att det är skamligt med NPF, när man kan vara öppen och hjälpa honom med minsta lilla sak!? Det kommer inte vara så att han alltid bemöts av människor med sådan fingertoppskänsla som den här dagisfröknen med plåstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar