Kompensation vid skrivträning i skolan

Tack vare Anna Hallén, har jag fått lite nya tankar. Hon skriver mycket om att man ska kompensera barnens brister. Och hon har helt rätt. Hon skriver också att barnen, när det blir för svårt, oftast inte vill erkänna det utan hellre svarar saker som "Jag vill bara inte". Barnen framstår alltså hellre som tuffa, än som korkade, inför kamraterna.

I förra veckan, så hade M en eftermiddag när han mest flamsade. Jag och Ms nya resurs försökte tillsammans lista ut varför. (Vi föräldrar och all skolpersonal, har länge jobbat som ett team kring M, precis som Anna föreslår, och det funkar suveränt bra.) Inte helt lätt att lista ut, ens för mig som mamma..... Först tänkte vi att det kanske bara hade blivit för mycket just den dagen, eftersom det hade varit en schemaändring och ett brott mot de vanliga rutinerna. Jag hade nog accepterat den förklaringen, om det inte varit för att jag hade Annas ord färskt i minnet. M är ju varken tuff eller bråkig av sig, så jag funderade lite på om det där flamset användes för att slippa undan. För om man bara flamsar och tramsar, så kan man ju inte heller göra uppgiften. Efter lite påtryckningar hemma, så erkände M att han faktiskt hade flamsat för att undvika att jobba i "Den rosa boken" eftersom den är "supersvår". Jag tog hem den över helgen, för att själv få titta. För en gångs skull länkar jag in en bild, så ni får se. (Premiär för bilder i min blogg, nu äntligen! Fråga mig inte varför det tog sån tid...) De två sista raderna skrev han idag här hemma.

Syftet med övningen, antar jag, är att han ska lära sig skriva för hand. Resursen brukar vara med och mana på honom att göra uppgiften, vilket verkligen behövs. Annars tappar han koncentrationen. Enligt M skriver fröken först ordet på tavlan, och därefter skriver resursen ordet åt honom första gången på raden. När det blir svårt prickar hon bokstäverna i förväg åt honom, så följer han sedan punkterna när han skriver. 

Det första jag tänkte på när jag slog upp en sida, var att M har svårt med allt som rör bilder, och att han dessutom har svårt att stänga ute intryck. M a o blir sidorna väldigt röriga för honom att se på, ju mer han skriver. Och medan han ser på sidan, ska han dessutom öva en av de saker som han har svårast med: Finmotoriken. Och ju mer han skrivit, desto tröttare blir han i handen. M a o blir det jobbigt att komma till slutet av varje sida, av två anledningar.

Åtgärd nr 1: Lägga ett vitt papper över de rader som han redan skrivit. Det finns ingen poäng med att han behöver titta på dem mer, när han är klar med en rad. Vi testade att göra så och skriva en rad jag lagt till, och han tyckte genast att det blev lite lättare.

Därefter så tänkte jag att det är jobbigt för M att titta upp på tavlan, memorera ordet (dvs använda arbetsminnet som är svagt), titta ner på pappret, fatta rätt grepp (finmotorikproblem) och försöka komma ihåg ordet och börja skriva. Jag tänker att han säkert behöver titta fler gånger än de andra barnen. Och han som är så lättdistraherad över saker i omgivningen. Blicken fladdrar så lätt iväg på annat. M a o väldigt bra att resursen skriver ordet en gång åt honom, så han kan behålla blicken på pappret! Men eftersom han är vänsterhänt, lägger han handen direkt över ordet när han ska börja skriva. Det gör att han tvingas memorera (dvs återigen använda arbetsminnet som är svagt), vad han ska skriva. Behöver han titta igen, så får han ta bort handen. Och säkert stör det koncentrationen på finmotoriken.

Åtgärd nr 2: Resursen skriver ordet längst till höger på varje rad istället för till vänster. Då ser han det samtidigt som han skriver, och utan att han behöver flytta på sin hand.

Sen så berättade han att man ska ha två fingrar mellan varje ord, och så försökte han hålla två fingrar på pappret medan han började skriva nästa ord. Han fuskade nog lite, för normalt sett, så markerar han med en prick var de två fingrarna slutar och tar bort fingrarna och skriver därefter ordet.  Att han fuskade trots att det försvårade motoriken för honom, tar jag som ett tecken på att han har svårt att se var han ska börja med nästa ord, trots att pricken finns där. Han sa att han oftast ser punkten, men inte alltid. Återigen - tolkningsproblem med allt som rör bilder. Det är fullt tillräckligt för honom att hålla reda på raderna, dvs det vågräta i uppgiften. Det såg jag när han skrev och bokstäverna hoppade lite upp och ner på raderna. M a o bör punkten markeras tydligt, så han slipper hålla två koordinater i huvudet samtidigt.

Åtgärd nr 3: Sätta en större punkt, där nästa ord ska börja skrivas, så han säkert ser var.

Åtgärd nr 4: Använda det klistriga underlägget som gör att boken ligger still, som vi fick från habiliteringen för länge sen.

Jag förklarade ovanstående för M, och att de sammantaget gör att det faktiskt varit svårare för honom att göra uppgiften, än för de andra barnen. Då protesterade han och tyckte att det var orättvist. "Ja, precis!" svarade jag och så var det plötsligt väldigt enkelt att förklara varför förbättringarna (=kompenseringarna) måste genomföras. Och att om vi gör dessa förbättringar, så kanske han klarar sig utan att resursen prickar i förväg. För risken är att han inte lär sig skriva då, utan bara följer prickarna utan att tänka på vad han gör. M förstod detta, och vi kom överens om att prickar helst bara ska användas vid riktigt svåra ord.

Och vi kom även överens om att han i fortsättningen ska säga till om något känns för motigt. "Vilket väljer du: Att flamsa när det är svårt och missa att lära dig saker, eller säga till och vi vuxna hjälper dig med förbättringar, så du också kan lära dig samma saker som de andra barnen?" Han valde det senare.

Allra sist så pratade vi om att det är bra att kunna skriva för hand, men inte alls något som man behöver kunna när man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. Det eftersom man gör allt jobb på datorn. Han blev väldigt lättad av att höra det. Och så fortsatte vi prata om hur lätt han har för matte, och att det däremot är mycket bra att kunna om man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. Det var precis vid nattningen, så jag hoppas att han tänkte på det istället för den rosa boken, innan han somnade.