Aktiv buslek

Lillebror har varit så busig på sistone att det varit riktigt jobbigt. Igår tog han på en liten plastpåse som en boxningshandske och boxade mig i ansiktet och skrattade. Han har även kastat iväg mina glasögon ett flertal gånger och skrattat åt det, fastän jag sagt till på skarpen. Det är bara inse att säga till på skarpen är totalt verkningslöst. Antingen så skrattar han åt en, eller så bryter han ihop totalt. Det finns inget mellanting, där han förstår att man är arg, och han lär sig. För när han blir sådär jätteledsen så lär han sig inget, mer än möjligtvis att mamma var läskig. Och eventuellt så ger det honom dålig självkänsla. Se även den viktiga kommentaren från Hege på det här inlägget http://aspergermamma.blogspot.se/2012/04/bedomningssamtal-tidiga-symptom-adhd.html.

Det är ju naturligt för barn att busa. De flesta vuxna busar instinktivt med barn. Och det är ju himla härligt om det är kontrollerat och på rätt sätt. I morse lyckades jag vända det destruktiva buset (han kastade iväg min mössa), mot en kill-lek. Jag sa bara: "Nu har jag en arg min i ansiktet. Detta tycker jag är tråkigt bus. När du killar mig, tycker jag att det är ett roligt bus." Han fattade direkt, stack in sin lilla hand under jackan vid min hals och började killa och fnissa. 

Jag är rätt övertygad om att lillebror inte förstår mina ansiktsuttryck, så jag måste berätta om jag ser glad eller arg ut. Detta har vi gjort ett tag med M, och det funkar jättebra.

Vad kommer då detta busbehov ifrån? För jag upplever det som ett starkt behov hos honom. Jag läste följande på Anna Halléns sida (http://www.annahallen.se/category/barn-och-mat ):

"Barnet kan också själv skapa naturliga ångestdämpande ämnen i kroppen – endorfiner. Det finns två bra sätt att få kroppen att bygga endorfiner. Träning eller aktiv buslek men även att ligga på spikmatta. Nu kanske inte alla barn uppskattar en spikmatta, men rörelse och aktivitet bör vara en självklar del av alla barns vardag."

Är det endorfiner han behöver? Igår så testade jag att busa extra mycket med honom. Killa honom, blåsa på magen, skoja med honom verbalt, lyfta upp och göra allt möjligt som jag vet att han gillar. Jag tänkte att jag skulle busa honom trött. Ta kommandot över buset och styra över det på bra bus. Föreslå bus för honom. Säga saker som: "Om någon hade killat mig på magen, hade det varit det busigaste jag varit med om." Och sen när han gör det, säga "Nähä, vad gör du, din lille buse?" Det funkade faktiskt rätt bra. Han fnissade hysteriskt. Och därefter hoppade han studsmatta. Rätt effektivt det med.

Tänk så lätt det är att få för sig att lillebror testar gränser, med sitt beteende. Det är ju inte alls det, det handlar om. Gränsen är satt för länge sen. Men han ser den inte. Eller så vet han, men bryr sig inte eftersom busbehovet är starkare än allt annat. Och han tänker inte i flera steg heller (Steg 1: bus, steg 2: mamma blir arg). Han tänker bara i steg ett: "Jag behöver bus NU!"