För ca ett år sedan hade vi väldiga problem med att M inte svarade på tilltal. Vi kunde fråga honom en fråga 10 gånger utan att få svar. Det var naturligtvis oerhört frustrerande, speciellt som vi då hade en 2-åring och en liten bebis. Det var inte så praktiskt när de små skrek och M (då 5 år) vägrade svara...
Det har blivit mycket bättre, även om vi fortfarande ofta får tjata och fråga om. Jag vet inte exakt varför, men jag tyckte det blev mycket bättre efter att vi hittade två fraser som vi alltid sa till honom när han inte svarade. Den första kom efter att jag läst en barnbok om en autistisk flicka; Martes bok. I den så sitter Marte för sig själv och viftar med ett snöre medan de andra ropar efter henne. Hon tycker att de tjatar och ignorerar dem så att de ska sluta tjata. Jag fick en aha-upplevelse och sen började vi säga: "Jag tjatar tills du svarar mig!" Funkade jättebra! Han svarade rätt omgående.
Den andra kom efter att jag läst att aspergare har svårt att förstå andra och hur deras egna upplevelser skiljer sig från andras. Han pratar högt nästan hela tiden, så kanske är gränsen mellan hans tankar och vad han säger svår för honom? Han tror kanske att han svarat, när han bara tänkt svaret för sig själv? Eller så trodde han att vi visste att han ville ha leverpastej istället för ost, för att det var så självklart för honom. En dum fråga, tyckte han kanske och ignorerade oss? Så vi började säga: "M, jag hör inte vad du tänker. Svara mig!"
De två fraserna tillsammans var särskilt effektiva. Nu säger vi inte dem alls lika ofta längre. Det måste ha varit att behovet gradvis försvann. Jag tror att han lärt sig att vuxna tjatar tills man svarar och att man måste svara högt vad man vill. Annars kan det faktiskt hända att man får ost istället för leverpastej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar