För ett tag sedan var jag på en föreläsning om mat och autism. Där fick jag höra att anorexia är lite vanligare hos autister än andra. Hm tänkte jag, det går ju flera pojkar på varje flicka med autism, så då måste alltså många autistiska pojkar ha anorexia. Så är det.
Vi har haft problem med Ms ätande ända sen han var ca 2 år. Han åt bra fram till dess, men sen började han kladda med maten. Han vill äta med händerna, viftar med maten, springer från matbordet hela tiden och äter så långsamt att han inte får i sig tillräckligt. Jag tror det beror på att han (förmodligen) har ADHD också. Han har helt enkelt svårt för att sitta still och koncentrera sig på att äta.
För ett tag sedan var vi på en loppmarknad. Där såg vi en kvinna som var "alldeles för bred". Hon var verkligen stor. Sen dess har M varit rädd för att själv bli lika stor. Problemet är bara att han verkar tro att man kan bli så stor efter bara några få måltider. Det har inte spelat någon roll hur vi har förklarat för honom. (Att barn växer istället för att bli tjocka, att det tar lång tid att bli så fet och att man måste äta jättemycket mat osv.) Det är kanske så, att om omvärlden är svår att begripa och man inte tycker om att äta, så är det lätt att skaffa sig en undanflykt för att slippa, men jag vet inte. Jag vet bara att jag vill få bukt med detta så fort som möjligt. När vi tyckte vi hade sagt "allt" utan framgång, så visade maken honom några bilder på för smala människor. Inte de allra värsta som finns, men ändå. Det kan tyckas grymt, men vi kan inte skydda honom från verkligheten. Det är faktiskt så man ser ut om man inte äter. Dessutom är det grymmare att låta en 6-åring gå omkring med anorektiska tankar. Det verkar ha bitit för nu äter han bättre, men vi måste ändå tjata på honom att äta ordentligt varje dag.
En annan gissning jag har, är att om man ÄR annorlunda, är det extra viktigt att se bra ut, för att bli accepterad av andra ungdomar.
SvaraRadera